slow pilgrim

tumblr

2011-04-22T04:51:00.002-05:00

Denna blogg har legat i dvala länge. Tänkte bara meddela den som eventuellt snubblar in här att jag på slowpilgrim.tumblr.com lägger upp lite citat, bilder och diverse som jag läser och hittar på nätet.

MARCEL THE SHELL WITH SHOES ON

2010-09-17T12:16:00.000-05:00

Ett av 2010 skäl att inte rösta på Sverigedemokraterna: Invandrarkyrkorna.

2010-09-14T04:12:00.001-05:00

Från invigningsceremonin för en ny rumänsk-ortodox kyrka i Sölvesborg, i söndags.

Säg NEJ till SD.

exegetiskt tips

2010-09-13T03:40:00.004-05:00

39. Certain brethren came and asked Abba Anthony a question about the Book of the Levites, and the old man went forth to the desert, and Abba Ammon, who knew his habit, followed him secretly. And when the old man had gone some distance, he cried out with a loud voice, and said, "O God, send Moses unto me, and let him teach me [the meaning of] this verse"; and straightway a voice was heard holding converse with him. Now Abba Ammon heard this voice, and said, "I heard the voice which spake with him, but the force of the verse I never learned."

källa

kristen politik.

2010-09-09T03:32:00.002-05:00

434. A certain old man used to say, "It is right for a man to take up the burden for those who are akin (or near) to him, whatsoever it may be, and, so to speak, to put his own soul in the place of that of his neighbour, and to become, if it were possible, a double man; and he must suffer, and weep, and mourn with him, and finally the matter must be accounted by him as if he himself had put on the actual body of his neighbour, and as if he had acquired his countenance and soul, and he must suffer for him as he would for himself. For thus is it written:– 'We are all one body,' and this [passage] also affordeth information concerning the holy and mysterious kiss."

källa

å ena sidan å andra sidan

2010-09-06T02:01:00.001-05:00

21. They tell the story of a certain brother who came to Scete to see Abba Arsenius, and who went into the church and entreated the clergy to take him to see him; and the clergy said unto him, "Refresh thyself a little, and thou shalt see him." And the brother said unto them, "I will eat nothing before I meet him and see him" ; and when the clergy heard this they sent a brother with him to shew him Abba Arsenius, because his cell was some distance away. And when they had arrived there, they knocked at the door and went inside, and having saluted him, and prayed, they sat down and held their peace; and the brother who was from the church answered and said, "I will depart, pray ye for me." But when the other brother saw that he possessed not freedom of speech with the old man, he said unto the brother from the church, "I also will go with thee," and they departed together. Then he entreated him, saying, "Take me also to Abba Moses who was a thief," and when they went to him, the old man received them with joy, and having refreshed them greatly he dismissed them in peace. And the brother who had brought the visitor to Abba Moses said unto him, "Behold, I brought thee to a man from a foreign land, and to an Egyptian, which of the two pleaseth thee?" And he answered and said unto him, ”The Egyptian who hath just received me, and refreshed me." And when one of the old men heard what had happened, he prayed to God, and said, "O Lord, shew me this matter; one fleeth from the world for Thy Name's sake, and another receiveth and is gracious for Thy Name's sake." And behold, suddenly there appeared unto him on the river two great boats, and lo, Abba Arsenius and the Spirit of God were travelling in silence in the one, and Abba Moses and the angels of God were in the other, and they were feeding the monk with honey from the comb.

s. 8-9 här.

Vila i frid, mormor

2010-06-09T07:01:00.003-05:00

(mormor Maj somnade in 3 juni i Uppsala. dikten är skriven av Oscar Levertin och så sent som i höstas hörde jag henne, 94 år gammal, recitera den ur sitt berömda minne. Nu har hon funnit sitt Ithaka.)

Jag drömt som främling på en främmad strand
Gud vet hur många år.
Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land,
i silkesseglet stormen slår.
Framåt mot obefarna vattendrag
förbi Herakles' stoder
mot fjärran ö i blå arkipelag
jag vridit skeppets roder.

Där ligger solskenslyst i havets mitt
mitt Ithaka, den ö,
där fruktträdsvalven evigt lysa vitt
och dyningarna dö
i säven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra,
dit, vore färden än så hård och lång,
vill jag min farkost styra.

Där stå det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack, världens vägar, jag är trött på dem!
Jag hör det dunkla kravet
mot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem,
min vita ö i havet.

På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött
på livets lust och larm
som på en man, som av en slump mig mött
och håller fast min arm.
I bröder, än jag går som en bland er,
men ren mot slag som smekning
med avskedsstundens gåtfullhet jag ler.
Jag har gjort upp min räkning.

Blott starkare förnimmer jag var dag
den manande musik,
som eko är av kvällens böljeslag
emot min hemös vik.
Jag drömmer lutad över skeppets toft.
I skum delfiner skalkas,
än syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtäljer, att jag nalkas.

Så vill jag bära allt, vad än en man
kan bära utav ve,
ty ett jag vet, ej evigt räcka kan
mitt hjärtas odyssé.
Min sorgs, min glädjes skiljemynt—allt glöms
som mull i mull begravet,
när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms
vårvita ö i havet.

Glad Påsk!

2010-04-03T13:58:00.003-05:00

The Lord's descent into the underworld

(From an ancient homily for Holy Saturday)

Something strange is happening – there is a great silence on earth today, a great silence and stillness. The whole earth keeps silence because the King is asleep. The earth trembled and is still because God has fallen asleep in the flesh and he has raised up all who have slept ever since the world began. God has died in the flesh and hell trembles with fear.

He has gone to search for our first parent, as for a lost sheep. Greatly desiring to visit those who live in darkness and in the shadow of death, he has gone to free from sorrow the captives Adam and Eve, he who is both God and the son of Eve. The Lord approached them bearing the cross, the weapon that had won him the victory. At the sight of him Adam, the first man he had created, struck his breast in terror and cried out to everyone: “My Lord be with you all.” Christ answered him: “And with your spirit.” He took him by the hand and raised him up, saying: “Awake, O sleeper, and rise from the dead, and Christ will give you light.”

I am your God, who for your sake have become your son. Out of love for you and for your descendants I now by my own authority command all who are held in bondage to come forth, all who are in darkness to be enlightened, all who are sleeping to arise. I order you, O sleeper, to awake. I did not create you to be held a prisoner in hell. Rise from the dead, for I am the life of the dead. Rise up, work of my hands, you who were created in my image. Rise, let us leave this place, for you are in me and I am in you; together we form only one person and we cannot be separated. For your sake I, your God, became your son; I, the Lord, took the form of a slave; I, whose home is above the heavens, descended to the earth and beneath the earth. For your sake, for the sake of man, I became like a man without help, free among the dead. For the sake of you, who left a garden, I was betrayed to the Jews in a garden, and I was crucified in a garden.

See on my face the spittle I received in order to restore to you the life I once breathed into you. See there the marks of the blows I received in order to refashion your warped nature in my image. On my back see the marks of the scourging I endured to remove the burden of sin that weighs upon your back. See my hands, nailed firmly to a tree, for you who once wickedly stretched out your hand to a tree.

I slept on the cross and a sword pierced my side for you who slept in paradise and brought forth Eve from your side. My side has healed the pain in yours. My sleep will rouse you from your sleep in hell. The sword that pierced me has sheathed the sword that was turned against you.

Rise, let us leave this place. The enemy led you out of the earthly paradise. I will not restore you to that paradise, but I will enthrone you in heaven. I forbade you the tree that was only a symbol of life, but see, I who am life itself am now one with you. I appointed cherubim to guard you as slaves are guarded, but now I make them worship you as God. The throne formed by cherubim awaits you, its bearers swift and eager. The bridal chamber is adorned, the banquet is ready, the eternal dwelling places are prepared, the treasure houses of all good things lie open. The kingdom of heaven has been prepared for you from all eternity.

2010-02-12T07:09:00.002-06:00

Musee des Beaux Arts

W.H. Auden

About suffering they were never wrong,
The Old Masters; how well, they understood
Its human position; how it takes place
While someone else is eating or opening a window or just walking dully along;
How, when the aged are reverently, passionately waiting
For the miraculous birth, there always must be
Children who did not specially want it to happen, skating
On a pond at the edge of the wood:
They never forgot
That even the dreadful martyrdom must run its course
Anyhow in a corner, some untidy spot
Where the dogs go on with their doggy life and the torturer's horse
Scratches its innocent behind on a tree.
In Breughel's Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
had somewhere to get to and sailed calmly on.

1940

(via David Michael, years ago it seems)

testar om google-buzz plockar upp det här

2010-02-10T10:59:00.000-06:00

testing testing

Emmanuel, igen

2009-12-22T12:04:00.001-06:00

Johannesakademin

2009-12-16T08:12:00.002-06:00

känner ni till Johannesakademin? det är en plats för fördjupning och studier vid Nya slottet Bjärka-Säby som erbjuder många spännande kurser.

kolla in programmet inför våren. Det ser riktigt bra ut.

det finns även en blogg med kontinuerlig information om verksamheten.

skrivet i sten

2009-12-15T09:03:00.002-06:00

Bor man i öknen får man ta vad man har. Här ovan ser ni en sten med tre textavsnitt från en bok av Evagrius som någon munk har skrivit av (svårt att säga när men nånstans på 4-500 talet) . Dessa är några av de få bevis på översättning av hans texter till koptiska som vi har.

I modern engelsk översättning låter texterna som munken fick med sig på sin sten så här:

"'Cursed be the one who makes an image and puts it in hiding' (Deut. 27: 15). The same is true for the one who has the passion of avarice, for the former worships a useless piece of base metal; the latter carries around in his mind the fantasy of wealth."
(8 Thoughts 3.14)

"The gentleness of a man is remembered by God (cf.Ps. 131: i), and a soul without anger becomes a temple of the Holy Spirit.

Christ reclines his head on a patient spirit (cf.Matt. 8:20), and an intellect at peace becomes a shelter for the Holy Trinity.

Foxes find shelter in the resentful soul, and beasts make their lairs in a troubled heart.

A distinguished person avoids a shameful inn, and God avoids a resentful heart."

(8 Thought 4.11-14)

"If you are fleeing Laban the Syrian, flee in secret and do not trust his promise to escort you, for through those means whereby he said he would escort you, he shall restrain you. For in escorting you with musicians, flutes, and drums, he contrives to pull back the fleeing mind by beguiling it with the sound of music and by dissipating its moral resolve with the harmony of the melody (Gen. 31: 20-7)."

(8 Thought 8.22)

+Bertil Gärtner (1924-2009)

2009-12-14T09:38:00.001-06:00

(via joel)

O Come O Come Emmanuel - Sufjan Stevens [Adventmusik]

2009-11-30T10:17:00.001-06:00

tryckkonst - new and old

2009-11-19T06:05:00.002-06:00

FireFly Letterpress from ilovetypography.com on Vimeo.

Bokvärlden håller på att förändras drastiskt. tyvärr är det stort motstånd bland mäktiga människor i vårt land mot projekt som Google-books.

Men det finns andra tjänster som ni inte får missa. T.ex. The Internet Archive där man kan ladda ner tusentals böcker som inte längre är copyright-skyddade.

Sen har vi tjänster som Lulu.com där man kan få sina pdf-filer tryckta i väldigt bra kvalité. Här kan ni se en bok som jag skapat med hjälp av en pdf från Gbooks: Stephen Bar Sudaili - the Syrian Mystic

I Sverige har vi ju även tjänsten Vulkan, men det verkar som man bara kan skapa A5-böcker där, vilket gör det lite mindre idealt för antikvariska pdf-filer.

Pop corn in slow motion

2009-11-16T15:35:00.001-06:00

via @samuelvarg

Ljungblahd och Franklin. sjukt bra.

2009-11-09T03:24:00.002-06:00

Dagen.se: Samuel Ljungblahd - vanilla soul Kirk Franklin from dagen on Vimeo.

Lilliputtarna firar mässa

2009-10-25T17:04:00.001-05:00

(i Santiago de Compostela)

Rivers of Babylon (från Mad Men)

2009-10-25T13:50:00.001-05:00

lego-sushi

2009-10-25T11:23:00.002-05:00

från ffffound

colbert och 'civil religion' (via @joelsh)

2009-10-18T10:26:00.001-05:00

The Colbert Report

Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c

The Word - Symbol-Minded

www.colbertnation.com

Colbert Report Full Episodes

Political Humor

Michael Moore

från joel

Om det var Gud - Tomas Andersson Wij

2009-10-12T14:51:00.001-05:00

berättelser

2009-10-08T11:58:00.001-05:00

"Romanen kan fungera som ett filosofiskt verktyg, inte genom att producera teorier utan genom sin förmåga att få oss att bättre förstå tillvarons gåtfulla sidor. I romanen håller författaren fram en provkarta av varianter på mänskliga erfarenheter och reaktioner. Tillvarons alla nyanser uppenbaras för oss, inte genom livet men genom litteraturen. Vi läser de stora romanerna, eftersom de läser oss, skriver Finkielkraut."

från en understreckare i SvD häromdagen.

mobiluppladdningstest

2009-10-03T16:10:00.001-05:00

att älska på fel sätt

2009-10-01T02:34:00.002-05:00

"Augustine says, desire for objects that are cut free from their source and their end in God is ultimately the desire for nothing. Because choice itself is the only good, because desire is the only thing objectively desirable, desire becomes a desire for nothing. In Augustine’s vision of the great chain of being, all things that exist are good, but only insofar as they participate in God, the source of their being and the source of all good. To pursue the lower things on the chain of being for their own sake, to forget their source and their final end, is to sever the link that holds them in being, at which point they begin to slide back into the nothingness from which the creatio ex nihilo summoned them. For Augustine, sin is committed when 'in consequence of an immoderate urge towards those things at the bottom end of the scale of good, we abandon the higher and supreme goods, that is you, Lord God, and your truth and your law.' This is not just a matter of wanting too much; it is a matter of wanting without any idea why we want what we want. To desire with no good other than desire itself is to desire arbitrarily. To desire with no telos, no connection to the objective end of desire, is to desire nothing and to become nothing. 'I abandoned you to pursue the lowest things of your creation. I was dust going to dust.'"

William Cavanaugh, Being Consumed, 13-14.

Döden och livet

2009-09-25T11:25:00.002-05:00

(denna inför-söndagen-text publicerades i Världen idag, idag.)

GT: Jesaja 26:19
Epistel: 2 Kor 4:7-14
Evangelium: Johannes 11:28-44

Denna söndags tema är så stort, så omutligt grundläggande, att det kan vara svårt att tala och tänka kring. Vad kan man egentligen säga om Döden och livet? Ett sådant ämne kan bli så svåråtkomliga att det nästan blir banalt eller obekvämt komiskt. För sin inre blick ser man Bergmans vitsminkade vålnad som säger "Jag är Dööödn". Den som pratar obesvärat om döden kan tyckas antingen sjukligt svårmodig eller verklighetsfrånvänd och naiv.

Men döden förblir aldrig inlåst, glömd eller bortskrattad. För en tid reducerad till ett samtalsämne i kaféer och salonger kanske, men borttrollad eller överlistad blir han aldrig. När någon vi älskar dör förvandlas all vår vaga ängslighet till något som är omöjligt att sätta ord på. Du fattas mig, morfar.

För några år sedan var jag på en konsert med Kent i Stockholm. Vi var flera tusen människor som stod i ett gigantiskt vitt tält och lyssnade på musiken från deras nysläppta skiva "Du & Jag Döden". Konserten slutade med att Jocke Berg, och de flesta i publiken, sjöng textraden "vi skall alla en gång dö" om och om igen. Sen kom en smäll och askliknande konfetti spreds i tältets varma luft. I högtalarna började de spela en gospellåt om himmelriket och alla gick sakta ut i sommarnatten. Det var en bisarr upplevelse. Tusentals storstadsbor gav sig hän i något som inte kan liknas vid något annat än ett sekulärt väckelsemöte. Istället för att förfasa sig kan man ana den rädsla och längtan som inte ligger långt från ytan hos den annars så avkristnade svensken. Tanken på döden snuddar vid den nerven.

Minnet av den kvällen är för mig nära förknippat med en man jag mötte på tunnelbanan en sen kväll i Chicago. Han steg på tåget bärandes på en stor sopsäck och satte sig mitt emot mig och sa "En gång var jag en bebis. Nu är jag en man. Jag växte upp. Jag vet inte hur." Han upprepade denna ramsa i flera minuter utan att jag kunde få någon kontakt. En stund senare stod jag på en perrong och såg honom försvinna bort med tåget. Hos honom hade den städade och socialt smidiga ytan krossats någonstans längs vägen och kvar fanns bara det blödande såret och frågorna.

I söndagens evangelietext möter Jesus denna dödens verklighet när han står framför sin älskade vän Lasarus grav. När han nyss mötte Lasarus syster sa han: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö" (Joh 11:25-26). Efter denna tydliga proklamation av att i Jesu egen person är Livet förkroppsligat låter evangelisten oss ändå veta att "Jesus grät". Varför gråter Jesus? Den katastrof som varje människas död innebär är inget som Jesus skyndar förbi för att snabbt rätta till. Världens brustenhet är inte ett symptom som han observerar kyligt och distanserat. Han tar sorgen till sig och låter den röra vid sitt inre. Det är bara då hans livgivande ord kan väcka till liv.

I episteltexten ser vi hur detta medlidande lever vidare och kommer till uttryck i Paulus liv: "Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er" (2 Kor 4:10-12). Apostelns djupa förening med Kristus har gjort honom medveten om att hans lidanden förmedlar liv till syskonen i Korinth. George MacDonald skrev att "Kristus led inte för att vi skulle slippa lida, utan för att våra lidanden skall bli som hans". Är det inte så att om vi förblir nära den brustna världen, inte skyr den med blicken och beröringen, utan istället med svaga händer lyfter upp den till Jesus så kan Guds liv spira där vi minst anar det.

Ja, vi ska all en gång dö. Men tillsammans med den döende rövaren på korset kan vi viska och be: "Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike."

Vila i frid morfar, och må det eviga ljuset lysa för dig!

2009-08-10T06:11:00.002-05:00

Neutral Man's Burden

2009-08-08T03:14:00.002-05:00

Om vi formas av vår livsberättelse, låter våra erfarenheter påverka vårt omdöme, är vi då mindre objektiva? Tydligen enligt vissa domare i USAs högsta domstol.

Colbert lysande som alltid.

The Colbert Report

Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c

The Word - Neutral Man's Burden

www.colbertnation.com

Colbert Report Full Episodes

Political Humor

Meryl Streep

Sankt Onuphrius

2009-06-12T07:58:00.007-05:00

ni missar väl inte att det är Sankt Onuphrius dag idag?

källa: The lives of the fathers, martyrs, and other principal saints (1845) (http://books.google.com/books?id=WbxjAAAAMAAJ&printsec=toc)

en annan version, från Nordisk familjebok (1914):

one of those days

2009-06-11T14:07:00.003-05:00

Sigge Eklund skrev en gång en fantastisk bloggtext om hur shuffle i iTunes alltid har rätt, hur den skapar fantastiska och oväntade kombinationer, som får låtarna att betyda något nytt.

Prenumererar man på twitterflödet @chrysostomhours får man små böner inslumpade mellan sina vänners upplevelser och reflektioner. Alan Jacobs skrev om detta fenomen idag här. Och strax efter att jag läste det ser jag detta i mitt twitterflöde. Två av mina vänner hade en jobbig dag på jobbet, samtidigt, men på varsin sida av Atlanten:

C'est Ne Pas Ma Maison

2009-06-10T10:28:00.003-05:00

en kortfilm från en kulturblogg en vän borta i Amerikat driver.

Vignette II: Ce N'est Pas Ma Maison from jmharper on Vimeo.

"...memory is not an instrument for surveying the past but its theater. It is the medium of past experience, just as the earth is the medium in which dead cities lie buried."

—Walter Benjamin, "The Image of Proust

kolla in resten av deras sida: http://wunderkammermag.com/

Heliga Trefaldighetsdagen

2009-06-05T01:19:00.002-05:00

det har varit en lång bloggpaus. men här kommer en text som jag skrivit till dagens Världen Idag: en reflektion inför söndag.

----

Läsningar:

GT: 5 Mos 6:4-9
Epistel: Romans 8:14-17
Evangelium: Mt 11:25-27

Söndagen efter Pingst firar vi Heliga Trefaldighetesdag. Kopplingen mellan pingstfirandet och vår tro på den treenige Guden är inte slumpartad. Det är ju genom Anden som Kyrkan inlemmas i Sonen — som hon blir hans kropp — och det är genom Anden som hon lär sig att säga både “Jesus är Herre!” och “Abba! Fader!” (1 Kor 12:3; Rom 8:15). Precis som Jesus lovade så har Kyrkan erfarit att Anden har väglett oss till sanningen att Gud är treenig. För många av oss är dock läran om Treenigheten knappt något mer än ett problem, en förvirring. Något vi (förhoppningsvis) vet att vi bör tro på men som egentligen inte spelar någon direkt roll i våra liv.
I vår gammaltestamentliga läsning möter vi det bibliska grundbudskapet och det judiska folkets eviga credo: “Hör, Israel! HERREN är vår Gud, HERREN är en. Du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” I kontrast till de kringliggande folkens tätbefolkade pantheon har Israel bara en Gud. Som en brud skall hon älska endast honom (Jer 2:2). Israel är hans förstfödde son, kallad att frambära offer till den ende Guden (2 Mos 4:22).
I Kristus möter vi verkligheten som anats i det gamla förbundets skuggspel. Här ser vi Sonen som lever i ständig gemenskap med sin Fader. Om och om igen anar vi ett bråddjup när vi hör deras kärleksfulla samtal. Det är som bedjare vi tydligast ser att Jesus är Gud: “Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn… Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11:25-27).
Uppenbarelsen om Fader är anförtrodd till dem “som är som barn”. I Jesu undervisning om bönen är detta en central punkt: Vi får låna hans perspektiv, vi får stå med honom riktade mot Gud och säga “Fader vår som är i himmelen”. I Romarbrevet visar Paulus oss att detta bara är möjligt genom den Helige Ande som gör oss till “Guds söner” som ropar “Abba!”. I detta barnaskap delar vi Sonens lydnad och bön, och främst den bön som blev handling i korsdöden: “vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”. När vi talar med vår Fader lever vi “i Kristus” och Anden kan då “vädja för oss med rop utan ord” (Rom 8:14-27). Treenigheten blir då vårt hem. Den värld vi lever i — och det liv vi lever.
Vi möter Gud som treenig i bönen. Men bönen sker alltid i och med kroppen — Kyrkan. Därför leder enligt Paulus bekännelsen till “en Ande”, “en Herre” och “en Fader” nödvändigtvis till bekännelsen till “en enda kropp”. Aposteln uppmanar oss att “sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten” (Ef 4:3-6). Det är endast i en djupare förening med den treenige Guden som sann gemenskap och kärlek kan bli en verklighet. Och det är endast i sann kärlek till varandra som vi kan lära känna denne Gud. Därför sjunger den Ortodoxa kyrkan i varje gudstjänst: “Låt oss älska varandra så att vi med ett sinne kan bekänna: Fader, Son och helig Ande, den odelbara Treenigheten av ett och samma väsen.”
“Kom, allt folk, låt oss hylla Gud i tre personer: Fadern i Sonen med den Helige Ande. Ty Fadern föder sedan all tid Ordet som delar hans rike och hans evighet, och den Helige Ande är i Fadern, ärad med Sonen, en enda kraft, ett enda väsen, en enda gudom. Det är den som vi hyllar med orden: Helige Gud, du som skapat allt genom Sonen med den Helige Andes hjälp; Helige Starke, genom vilken vi lärt känna Fadern och genom vilken den Helige Ande har kommit till världen; Helige Odödlige, tröstens Ande, som utgår från Fadern och vilar i Sonen — Heliga Treenighet, ära vare dig!” (Stora pingstliturgin enligt bysantinsk rit)

kampen mot ondskan (inspelning)

2009-03-13T07:55:00.002-05:00

har nu laddat upp inspelningen från Hans Johanssons predikan:

ladda ner fil 1

ladda ner fil 2

ladda ner fil 3

kampen mot ondskan

2009-03-13T03:54:00.003-05:00

(Den 29 februari 2008 avled Hans Johansson. Hans sista predikan var på den tredje söndagen i fastan, några dagar tidigare, på temat “Kampen mot ondskan”. Nu när vi på söndag firar denna söndag igen bör vi lyssna på hans sista profetiska ord. Det som följer är anteckningar från denna predikan. Må hans minne vara evigt och må han vila i frid.)

Evangelietext: Markus 9:14–32; Luk 11:14-26

I evangelietexten läser vi om en pappa som kommer till Jesus: “Jag har kommit till dig med min son som har en stum ande … ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom.” Finns det verkligen demoner, som plågar människor på det här sättet? Kan man på allvar tro det i Sverige? När vi läser evangelierna stöter vi ideligen på orena andar som på olika sätt håller människor bundna, i skam och förnedring. Jesus har kommit för att befria människorna och världen från det onda. Demonerna skriker: “Vad har du med oss att göra, Jesus, du den högstes Son?” Demonerna förstår mer än människorna.
Att veta vem Jesus är men ändå avvisa honom, det är demoniskt. Det som skiljer Guds barn från demonerna är inte kunskap, utan kärlek. Kärleken ser den Andre, som en gåva. Någon att respektera, att vörda. Ondskan ser den Andre som ett problem, som ett hot, som en möjlighet att utnyttja, att sko sig på. Får ondskan makt med oss, så frammanar den girighet och förakt. Det demoniska ödelägger. Ödelägger vår personlighet, förstör vår gudslikhet.
Det började med ett avfall från Gud i änglavärlden när en ängel tog blicken från Gud och vände den mot sig själv. Istället för att i tillbedjan skåda kärleken i Gud, vände han blicken mot sig själv. Jag skall sätta mig högst. Sätta min tron över allt annat. Det är ondskans röst, den röst som människan väljer att tro redan i Edens lustgård. Den röst som säger: “JAG!” Här föds fröet till egot, det självupptagna. Det är denna onda röst som försöker få Jesus på fall. Satan frestar honom att slå vakt om sig själv. Frestelsen är att vara “rädd om sig”. “Var smart, du som har makt, använd dina möjligheter. Skaffa dig ett bra liv, skaffa dig makt. Gud kan du inte lita på. Vänd blicken mot dig själv, satsa på ditt ego.”
När Jesus talar med sina lärjungar om att han går mot lidande, förkastelse och död så tillrättavisar chefslärjungen Petrus honom “må Gud bevara dig Herre, något sådant ska aldrig ske” Vad händer? Jesus vänder sig mot Petrus och säger “Håll dig på din plats, Satan. För dina tankar är inte Guds, utan människors” Tänker människor sataniskt? Tydligen. Är det sataniskt att slå vakt om sig själv? Är det sataniskt att skydda sig för korsets väg? Det är det Jesus säger. Den gudomliga kärleken är den självutgivande kärleken. Den kärlek som inte slår vakt om sig själv.
När en människa vill hejda denna kärlek så är det en satanisk röst som talar. I Edens lustgård lyssnade vi till denna sataniska röst. Sedan dess har vi varit rädda för Gud. Sedan dess har vi varit rädda för varandra. Ondskan får makt med oss genom egot. Med ett själviskt, protektionistiskt ego så har vi fienden inom oss. Vi är fiender till oss själva. Men när vi ser på varandra med goda ögon, när vi litar på varandra. Då behöver vi inget ego. Det finns ingen anledning till det.
Att leva från sitt ego, är som att bränna rökelse till Satans ära. Han slår sig i sällskap med egot och flätar sig in i det. För att så allt fastare leda oss bort från Guds ansikte. Även om det onda finns i oss är det inte vårt sanna jag. Vi behöver någon som öppnar våra ögon för vilka vi är i vår relation till vår skapare. Vi behöver någon som befriar oss från det självupptagna. Instängdheten i oss själva. Egot som är styrt av rädsla, det vi gjort till vårt jag. Jesus kan befria oss därför att i honom finns ingen rädsla.
Jesus har inget ego. Vem är han? Han är inget ego. Han är relation. Han är sin Faders älskade Son. Han lever i kärleken. Han lever i den rena kärleken som driver ut all fruktan. Han är inte rädd för något, för någon. Inte ens döden. Han är beredd att dö därför att ingenting kan skilja honom från Faderns kärlek. Genom Anden kommer han att väckas till liv. Kärleken är starkare än allt ont. Den övervinner allt. Den övervinner döden. Och därför kan inget hot skrämma honom. Han dömer ingen. Han vill allas väl. Därför att han älskar alla. Även den som i förakt för hans svaghet naglar fast honom vid korset.
Pojken låg där så livlös att alla sa att han var död. Det är så vi föreställer oss att det kommer bli. “Jag vägrar släppa taget om mitt ego. Jag kommer dö!” Men Jesus tog hans hand och reste honom upp.

kristen hipster?

2009-03-08T11:42:00.001-05:00

lite självransakan såhär i fastetider.

"Christian Hipster Likes and Dislikes (By No Means Exhaustive… Just a Sampling)

Things they don’t like:
Christian hipsters don’t like megachurches, altar calls, and door-to-door evangelism. They don’t really like John Eldredge’s Wild at Heart or youth pastors who talk too much about Braveheart. In general, they tend not to like Mel Gibson and have come to really dislike The Passion for being overly bloody and maybe a little sadistic. They don’t like people like Pat Robertson, who on The 700 Club famously said that America should “take Hugo Chavez out”; and they don’t particularly like The 700 Club either, except to make fun of it. They don’t like evangelical leaders who get too involved in politics, such as James Dobson or Jerry Falwell, who once said of terrorists that America should “blow them all away in the name of the Lord.” They don’t like TBN, PAX, or Joel Osteen. They do have a wry fondness for Benny Hinn, however.

Christian hipsters tend not to like contemporary Christian music (CCM), or Christian films (except ironically), or any non-book item sold at Family Christian Stores. They hate warehouse churches or churches with American flags on stage, or churches with any flag on stage, really. They prefer “Christ follower” to “Christian” and can’t stand the phrases “soul winning” or “non-denominational,” and they could do without weird and awkward evangelistic methods including (but not limited to): sock puppets, ventriloquism, mimes, sign language, “beach evangelism,” and modern dance. Surprisingly, they don’t really have that big of a problem with old school evangelists like Billy Graham and Billy Sunday and kind of love the really wild ones like Aimee Semple McPherson.

Things they like:
Christian hipsters like music, movies, and books that are well-respected by their respective artistic communities—Christian or not. They love books like Resident Aliens by Stanley Hauerwas and Will Willimon, Rich Christians in an Age of Hunger by Ron Sider, God’s Politics by Jim Wallis, and The Imitation of Christ by Thomas a Kempis. They tend to be fans of any number of the following authors: Flannery O’Connor, Walker Percy, Wendell Berry, Thomas Merton, John Howard Yoder, Walter Brueggemann, N.T. Wright, Brennan Manning, Eugene Peterson, Anne Lamott, C.S. Lewis, G.K. Chesterton, Henri Nouwen, Soren Kierkegaard, Pierre Teilhard de Chardin, Annie Dillard, Marilynne Robison, Chuck Klosterman, David Sedaris, or anything ancient and/or philosophically important.

Christian hipsters love thinking and acting Catholic, even if they are thoroughly Protestant. They love the Pope, liturgy, incense, lectio divina, Lent, and timeless phrases like “Thanks be to God” or “Peace of Christ be with you.” They enjoy Eastern Orthodox churches and mysterious iconography, and they love the elaborate cathedrals of Europe (even if they are too museum-like for hipster tastes). Christian hipsters also love taking communion with real Port, and they don’t mind common cups. They love poetry readings, worshipping with candles, and smoking pipes while talking about God. Some of them like smoking a lot of different things.

Christian hipsters love breaking the taboos that used to be taboo for Christians. They love piercings, dressing a little goth, getting lots of tattoos (the Christian Tattoo Association now lists more than 100 member shops), carrying flasks and smoking cloves. A lot of them love skateboarding and surfing, and many of them play in bands. They tend to get jobs working for churches, parachurch organizations, non-profits, or the government. They are, on the whole, a little more sincere and idealistic than their secular hipster counterparts."

källa

dröm

2009-03-06T14:20:00.004-06:00

"Författaren har i detta drömspel ... sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen."

- August Strindberg "Ett drömspel"

"Who will show those who blaspheme against the Creator and speak ill of this body of our soul the goodness of which they have received though they are passible in that they were joined to an organon such as this. They bear witness to my words, who in the hallucinations of dreams are terrified by the demons and flee to wakefulness as though to the side of the angels when the body suddenly awakens."

- Evagrius av Pontus

köttet blev ord; Ordet blev kött.

2009-03-03T11:53:00.003-06:00

härifrån

hemmasnickrad tradition

2009-02-24T15:24:00.003-06:00

Alan Jacobs (från min alma mater Wheaton College) har skrivit en fantastiskt intressant och viktig artikel i First Things. "Do-It-Yourself Tradition" heter den. Han behandlar ett gäng böcker från bl.a. Emergent- och New Monasticism-rörelserna. Båda dessa rörelser låter sig inspireras av teologi och praxis från den tidiga kyrkan, från katolsk och ortodox tradition. men kan kan man plocka från ett smörgåsbord och skapa sin egen tradition?

frågan är aktuell. min morbror ifrågasatte häromdagen (i Dagen) tendensen att hämta inspiration i "gamla kyrkor". förvånansvärt. men jag får återkomma till varför jag (föga förvånande) tycker han har helt fel.

"Many monks and nuns say that they retreat to the monastic life because their faith is too weak to flourish in the saeculum. And if such a retreat, in any of its forms, is not as attractive to Christians as it once was, it may be because we have more protections than our ancestors did from an experience of utter exposure.

Some of our protections are material, some political, some psychological, but in any case the world has seen, over the past few centuries, a move from the “porous self” to the “buffered self.” These are terms coined by the philosopher Charles Taylor. “The porous self is vulnerable,” he writes, “to spirits, demons, cosmic forces”—and, I would add, to unpredictable natural forces and political authorities who know little or nothing of the rule of law. “And along with this go certain fears that can grip it in certain circumstances. The buffered self has been taken out of the world of this kind of fear.”

The practices of the ancient Church were forged in eras of the porous self and were responsive to its fears and vulnerabilities. Can they be nearly as meaningful to us, surrounded by our protective buffers, as they were to our ancestors? Does their evident power suggest to us that we have paid too high a price for our buffers, that we may need to be more exposed? The self that can pursue the via illuminativa—that can be illuminated by God—may open itself to the demonic as well as the divine. The disciplines and practices of our Christian ancestors are not toys or tools; they are the hope of life to those who are perishing. This is what Alasdair MacIntyre had in mind when he said that, here among the ruins of our old civilization, what we may be waiting for is a new St. Benedict: someone who can articulate a whole way of life and call us to it.

The turn to the Christian past is indeed welcome, but it may demand more of us than we are prepared to give. In contemplating the witness and practices of our ancestors, we may discover that we’d rather remain within our buffers—if we can. But can we? Current electronic technologies—from blogs to texting to online banking to customer-specific Google ads—may be drawing us into a new age of porousness, with new exposures, new vulnerabilities. And in such a new age the hard-earned wisdom of our distant ancestors in the faith may be not just a set of interesting ideas and recommendations but an indispensable source of hope. Those who have ears to hear, let them hear."

läs resten här.

UPPDATERING 27 februari:

Stefan Swärd skriver debattartikel i DAGEN om emergent, läs här.

everything's amazing, nobody's happy

2009-02-23T12:18:00.001-06:00

Jonathan Johansson - En hand i himlen

2009-02-21T08:11:00.001-06:00

kristen kultur?

2009-02-16T17:31:00.003-06:00

en av den kristna bloggosfärens bästa skribenter millinerd skriver på First Things blogg om kyrkans relation till kulturen.

"To scan the popular Christian publications today is to conclude that the category of heresy has not been lost, but it has been relocated. The new anathema is “cultural Christianity.” “Missional Christians” disparage it. The supposed demise of Christendom is the rallying cry of young, hip evangelicals. Many would prefer to be labeled “Arian” than derided as “Constantinian.” They suspect even classical Christian doctrine, infected as it supposedly is with the cultural categories of Greek thought.

For them, culture is as dispensable to Christianity as a hermit crab’s shell is to the crab. The true essence of the gospel might don cultural attire when necessary, but only to just as quickly cast it off, seeking new garb to attract a fresh set of converts. Hence the jettisoning of one more outgrown shell—the Mainline Protestant ascendancy of American Christianity—is cause for the post-Christendom crowd to rejoice. From this perspective, glorious stone edifices in Manhattan such as Fifth Avenue Presbyterian and St. Thomas’ Episcopal are but discarded seashells scattered on the church’s historical shoreline. The Holy Spirit has found new and better habitations, like house-churches and theology-on-tap sessions in bars.

For others, culture is less easily distinguished from Christianity. It is almost as indispensable to Christianity as a turtle’s shell is to the turtle. A turtle is permanently fused to its habitation by its backbone and ribs; the shell is inextricable from the creature itself. Removing it would rip the animal apart. In its single shell lie a turtle’s protection, distinction, and beauty. This unique relationship to its hardened exterior is what places turtles among the earth’s oldest reptiles—contemporaries of both dinosaurs and us. This relationship to culture calls to mind St. Patrick’s Cathedral, also on Fifth Avenue. When one thinks of “American Catholicism,” one does not think of an abstract idea—one thinks instead of the shimmering stone edifice packed with worshipers at 3 p.m. on any given weekday in a way that its neighboring churches, say St. Thomas’ and Fifth Avenue Presbyterian, are not."

läs resten här.

den förlorade sonens söndag

2009-02-15T13:06:00.003-06:00

(jag skrev texten nedan åt Världen Idag och den trycktes i fredags. idag firas i Ortodoxa kyrkan den förlorade sonens söndag, en av de söndagar som förbereder oss inför den stora fastan)

Evangeliet enligt Lukas 15:11-32

Nostalgi. Vad tänker du på när du hör det ordet? För någon i min ålder handlar det kanske om att se klipp från "Fångarna på fortet" på YouTube. Eller att minnas tuggummipinnen i 80-talets lakritspuck. Nostalgi är något man gottar sig i. Ordet kommer från grekiskan och består av två led: "nostos" som betyder att återvända, och "algos" som betyder att lida. Ordet försöker alltså uttrycka det lidande som uppstår när vi längtar efter att återvända, att få komma hem.

I Jesu berättelse om den förlorade sonen målas denna nostalgi upp med tydliga färger. I svinstian händer någonting. Efter att ha slösat bort allt han fått av sin far har han bara minnen kvar. Och de brinner i hans inre. Kanske finns det en plats för mig fortfarande. Ett hem. I vår svenska översättning står det att han "kom till besinning". Ordagrannt betyder grekiskan att han "kom till sig själv". Här har vi alltså en annan sorts återvändo. En som handlar om att hitta sig fram på den snåriga vägen till mig själv. Men detta förutsätter att man har tappat bort sig själv. Och det sker ofta helt utan dramatik, som att somna.

Vi vet inte hur det kom sig att den yngste sonen valde att gå i exil. Antagligen blev livet på gården sakta men säkert mer och mer meningslöst. Samma gamla sysslor. Samma eländige bror Duktig. Och samtidigt möttes han av lovande rykten från fjärran länder. Under arbetsdagen dagdrömde han om pengar, om den lättköpta avkopplingen. Det var aldrig här lyckan fanns, utan alltid där. Och för varje gång han valde att vända bort sitt ansikte från sin far, eller att inte trösta en trött mor, och istället lägga ytterligare ved på sin febriga dröm om lycka någon annanstans, då tappade han bort en bit av sig själv.

När vi för första gången möter Odysseus i Homeros stora epos sitter denna världslitteraturens mest kände landsflykting och gråter hämningslöst. Hans hemlängtan håller på att kväva honom. Men det måste nog erkännas att hans tårar också till viss del fälls för hans eget ödes skull. När han nu efter alla år som gått väljer att fly den gudomliga nymfen Kalypsos famn, för att återvända till sin hustru Penelope, väljer han också bort odödligheten som erbjudits honom. Lämnar han gudinnan kommer han att återförenas med sin ungdoms kärlek, men han kommer också obönhörligen att dö. Det vi anar i berättelsen om den förlorade sonen är att återvändandet hem innebär något annat. Här står inte gudomlig kärlek i motsats till den jordnära verklighet som hemmet innebär. Odödlighet består i att omfamnas av Fadern och att dela en festmåltid med honom, där änglarna gläder sig över syndaren som vänt hem.

För att hjälpa oss att inte förlora oss i dagdrömmar, eller förvandla vår tro till en idé, går Kyrkan om några veckor in i den stora fastan. Detta är vår årliga övning i att återvända hem till Fadern. Låt oss nu sjunga med Psaltaren "Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land?" (Ps. 137:1,4) och öva oss i väntan. Vi som liksom den förlorade sonen har förlorat oss själva i ett främmande land har fått Abraham som förebild, han som "i tro slog sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt" (Heb. 11:9-10).

philip rizk frisläppt

2009-02-11T05:11:00.000-06:00

alhamdulillah!

the entrance of sin

2009-02-10T16:28:00.001-06:00

Yes, there was a tree, and upon it, among the wax leaves, an order of fruit which hung plentifully, glazed with dew of a given morning. And there had been some talk off and on—nothing specific—about forgiving the inclination to eat of it. But sin had very little to do with this or with any outright prohibition.

For sin had made its entrance long before the serpent spoke, long before the woman and the man had set their teeth to the pale, stringy flesh, which was, it turns out, also quite without flavor. Rather, sin had come in the midst of an evening stroll, when the woman had reached to take the man’s hand and he withheld it.

In this way, the beginning of our trouble came to the garden almost without notice. And in later days, as the man and the woman wandered idly about their paradise, as they continued to enjoy the sensual pleasures of food and drink and spirited coupling even as they sat marveling at the approach of evening and the more lush approach of sleep, they found within themselves a developing habit of resistance.

One supposes that, even then, this new taste for turning away might have been overcome, but that is assuming the two had found the result unpleasant. The beginning of loss was this: Every time some manner of beauty was offered and declined, the subsequent isolation each conceived was irresistible.

från Scott Cairns bok "Philokalia"

drogad unge

2009-02-06T12:47:00.001-06:00

ökenkyrka

2009-02-05T12:01:00.004-06:00

kyrkoruin i egyptiska Saqqara. bildkälla, med många fler vackra bilder.

heliga rum

2009-02-05T08:32:00.003-06:00

lägg märke till kombinationen av bildspråk som beskriver kyrkorummet: tempel, tabernakel, altare, nådastol. en plats för änglar och martyrer. en "verkstad" för den himmelska nåden. en plats med helande "kunskap" [gnosis]. amen.

(från ett koptiskt kyrkoinvigningsritual. manuskript från 1000-talet. hela texten som inscannad pdf här.)

herre förbarma dig

2009-02-05T04:23:00.000-06:00

koptiska och arabiska

Klemens av Alexandria (eller: mer bidrag till kristen humanism)

2009-01-29T05:47:00.002-06:00

från Mertons bok "The Wisdom of the Desert".

kristen välfärd (eller: länge leve Konstantin)

2009-01-29T03:53:00.001-06:00

"Julian 'the Apostate' saw how the Christian church grew “due to philanthropy to strangers, burial of the dead and seeming purity of life.” Pagans needed to catch up, and this meant charity: “In every city,” he ordered, “numerous hostels should be established that strangers, whether or not of our faith, may experience our philanthropy whenever they need it.” And, “Teach the adherents of our religion to add voluntary contrubitions and accustom them to philanthropy. It is shameful when our poor lack assistance.”

Augustus and later emperors fed the populace of Rome, but they didn’t have a social welfare service. That’s a Constantinian inheritance, one that Julian couldn’t give up."

från Leithart.

dagens evagrius

2009-01-29T03:44:00.002-06:00

Pride cast the archangel from heaven and made him fall to earth like lightning (Isa. 14:12; Luke 10:18). Humility leads a person up to heaven and prepares him to dance with the angels.

Eight Thoughts 8.11

humanism

2009-01-28T03:05:00.002-06:00

ord att tugga på:

"Christ, the final Adam, by the revelation of the mystery of the Father and His love, fully reveals man to man himself and makes his supreme calling clear."

(tanke från denne man, som citeras i detta dokument.)

fisk

2009-01-14T04:23:00.005-06:00

källa

sms från Gaza

2009-01-06T11:42:00.000-06:00

"Dette sterke ropet kommer fra Mads Gilbert, den norske legen som hjelper till ved et sykehus i Gaza. De bombet det sentrale grönsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadede, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i död, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hörer vi tanks.
Fortell videre. Alt. GJÖR NOE! GJÖR MER! Vi lever i historieboka nå, alle!" via Dagen

helgon

2009-01-04T18:07:00.001-06:00

benj on ice

2009-01-02T13:03:00.001-06:00

bysantinsk julhymn på arabiska

2008-12-21T17:47:00.002-06:00

"Mellanösterns kristna är en av regionens sårbaraste och hårdast ansatta minoriteter. Pålitlig statistik finns inte, men en allt stridare ström rapporter talar om präster som mördas, kyrkobesökare som misshandlas, kristna kvinnor som trakasseras och våldtas för att de gått felklädda eller i fel kvarter, kyrkor och skolor som utsätts för attentat."

- Anders Strindberg, i en debattartikel i SVD.

Misa Criolla - Kyrie (Ariel Ramírez)

2008-12-18T04:31:00.001-06:00

The River (on a street in Copenhagen)

2008-12-15T04:20:00.001-06:00

eld II

2008-12-09T11:56:00.003-06:00

(bild: Peter Petrelli i Heroes försöker kontrollera sina övermänskliga krafter)

Abba Lot kom till Abba Josef och sade till honom: "Jag utför min lilla tidebön, min lilla fasta, bönen, meditationen och stillheten så gott jag kan. Jag renar mina tankar. Vad mer kan jag göra?" Abban reste sig, räckte ut händerna mot himlen, och hans fingrar blev som tio brinnande lampor. "Om du vill", sade han, "kan du bli helt och hållet som eld."

från Ökenfädernas tänkespråk (Joesf av Panefo 7)

english:
Abba Lot went to see Abba Joseph and said to him, ‘Abba, as far as I can I say my little office, I fast a little, I pray and meditate, I live in peace and as far as I can, I purify my thoughts. What else can I do?’

Then the old man stood up and stretched his hands towards heaven. His fingers became like ten lamps of fire and he said to him, ‘If you will, you can become all flame.’

eld

2008-12-09T07:50:00.003-06:00

The World

A man from the town of Neguá, on the coast of Colombia,
could climb into the sky.

On his return, he described his trip.
He told how he had contemplated human life from on high.
He said we are a sea of tiny flames.

The world, he revealed,
is a heap of people, a sea of tiny flames.

Each person shines with his or her own light.
No two flames are alike.
There are big flames and little flames,
flames of every color.
Some people’s flames are so still
they don’t even flicker in the wind,
while others have wild flames that fill the air with sparks.
Some foolish flames neither burn nor shed light,
but others blaze with life so fiercely
that you can’t look at them without blinking
and if you approach, you shine in fire.

-Eduardo Galeano

avstånd

2008-12-03T16:54:00.006-06:00

brusten avbild

2008-12-03T04:02:00.004-06:00

"Prisons of finitude! Like every other being, man is born in many prisons. Soul, body, thought, intuition, endeavour: everything about him has a limit, is itself tangible limitation; everything is a This and a That, different from other things and shunned by them. From the grilled windows of the senses each person looks out to the alien things which he will never be... How far it is from one being to its closest neighbor! And even if they love each other and wave to one another from island to island, even if they attempt to exchange solitudes and pretend they have unity, how much more painfully does disappointment then fall upon them when they touch the invisible bars - the cold glass pane against which they hurl themselves like captive birds. No one can tear down his own dungeon; no one can know who inhabits the next cell... Beings are alien to one another, even if they do stand beautifully by one another and complement one another like colors, like water and stone, like sun and fog: even if they do communally perfect the resounding harmony of the universe... The limpid mirror has been shattered, infinite image has been shattered over the face of the world, the world has become a heap of fragments. But every single splinter remains precious, and from each fragment there flashes a ray of the mystery of its origin."

- Hans Urs von Balthasar (Heart of the World, s. 19-20)

Norrlands Riviera

2008-11-18T05:00:00.001-06:00

inget nytt under solen

2008-11-13T05:26:00.002-06:00

ekonomiska problem och oro däröver är inget nytt för vår tid. lyssna på dessa frågor som ställdes till ett orakel i egypten på 200-talet, och hör en människa som oss:

"Shall I be sold up?
Am I to become a beggar?
Shall I take flight?
Shall I obtain benefit from my friend?
Shall I be reconciled with my wife?
Shall I get a divorce?
Have I been bewitched?"

(källa: Peter Brown, "Making of Late Antuquity", s. 6)

halleluja

2008-11-07T06:28:00.001-06:00

namn och hemland

2008-11-04T09:03:00.002-06:00

från Eusebius (260-339) "Martyrs of Palestine":

When brought before the tyrant, being very bold in his presence, they were immediately thrown into prison. On the next day, which was the nineteenth of the month Peritius, according to the Roman reckoning the fourteenth before the Kalends of March, they were brought, according to command, before the judge, with Pamphilus and his associates whom we have mentioned. First, by all kinds of torture, through the invention of strange and various machines, he tested the invincible constancy of the Egyptians. Having practised these cruelties upon the leader of all, he asked him first who he was. He heard in reply the name of some prophet instead of his proper name. For it was their custom, in place of the names of idols given them by their fathers, if they had such, to take other names; so that you would hear them calling themselves Elijah or Jeremiah or Isaiah or Samuel or Daniel, thus showing themselves inwardly true Jews, and the genuine Israel of God, not only in deeds, but in the names which they bore. When Firmilianus had heard some such name from the martyr, and did not understand the force of the word, he asked next the name of his country. But he gave a second answer similar to the former, saying that Jerusalem was his country, meaning that of which Paul says, "Jerusalem which is above is free, which is our mother," and, "Ye are come unto Mount Sion, and unto the city of the living God, the heavenly Jerusalem."

promenad längs tibern på väg mot petruskyrkan

2008-11-01T18:53:00.001-05:00

st. benjamin diakonen

2008-10-13T06:03:00.006-05:00

Idag (och den 31 mars) firas minnet av Benjamin diakonen, martyr.

St. Benjamin was a Persian. He was a deacon in the Church in Persia and he was zealous in preaching the Gospel, bringing many Persians and Greeks to the faith. For this he was thrown into prison. One of King Yezdegeherd's nobles pleaded for him to save his life. The king offered Benjamin a deal. He would let him go free, if he would keep quiet about Christ. The Holy Deacon replied, "I cannot possibly do that. Those who hide the talent they have received will be given over to greater suffering." The king ordered that thorns be driven under his nails along with other tortures, until he entered into the Lord's rest in about 412.

Troparion (Tone 4)
Thy martyr, Benjamin, O Lord, by his struggle hath received from thee, our God, the imperishable crown; because, acquiring thy strength, he demolished usurpers and crushed the powerless might of Satan. Therefore, through his intercessions, O Christ God, save our souls.

the medium is the message

2008-10-08T05:23:00.005-05:00

tittade på existens till morgonkaffet (webtv är bra). den centrala frågan summerades av journalisten när hon frågade "hur ska Guds budskap paketeras för att det ska gå hem hos unga människor idag?" relationen mellan form och innehåll var ju det som mycket av programmet handlade om. hade mcluhan rätt när han påstod att "the medium is the message"?
men det som nästan var mest intressant var att titta på den form som programmet existens själv valde för detta program. svt gör snygga program. för mig så funkade klippningen och musiksättningen väldigt bra. att ha klippbilder från en gammal frankenstein-film när man pratar om de nya pingstförsamlingarnas tillväxt är ju riktigt humoristiskt. gör man en jämförelse mellan den galne vetenskapsmannen och den moderna frikyrkan? vetenskapsmannen som genom moderna metoder [läs "relevanta former"] söker att tämja och bemästra naturen [läs "kommunicera effektivt"].
sen tycker jag att valet av radioheads "paranoid android" som återkommande bakgrundsmusik verkligen skapar en (o)lustig spänning i programmet, som definitivt kan tolkas som undermedveten kommentar. det var i alla fall så den påverkade mig. denna sång - som kallats 90-talets bohemian rhapsody - är ju en musikaliskt genialisk och ångestladdad samtidshymn. men ser ni kopplingen? en sång om en paranoid android (wiki definerar androiden: "en robot som är gjord för att efterlikna en människa"). klipp från frankenstein. temat fortsätter alltså. modernitetens vetenskap försöker skapa liv. bli Gud. sången har inte ett klart budskap. den undergräver sig själv, är schizofren och paranoid. det pågår en dialog (eller snarare parallella monologer) där thom yorke ber att någon ska tysta rösterna i hans huvud, hotar om att någon blir den förste som skjuts när revolutionen kommer. med jämna mellanrum hör vi en datorröst som säger "I may be paranoid, but no android". en dator som försöker förneka sin identitet som själlös maskin. är det detta som är det obehagliga, det oroväckande, i att höra denna sång medan samtalet fortsätter om frikyrkans roll i samtiden? från en sekulär synvinkel sitter väl kyrkan och denna stackars datorröst i samma båt. vi intalar oss att vi har brutit oss loss ur denna världens maskin, att vi kan transcendera det materiella och mekaniskt lagbundna. här kommer vi också till kruxet. vår kultur har förvandlats världen till en maskin där den inomvärldsliga vetenskapen står för sanning och konsumismen skapar våra begär och beteendemönster. vad innebär det att i en sådan kultur "paketera om" den kristna tron för att vara "relevant"?

ett exempel: i år spenderade jag ungefär fem månader i syrien. när det hade gått ett par månader besökte jag damaskus enda riktiga köpcentrum. fram tills dess hade jag bott i en liten gränd i gamla stan, besökt kloster i öknen osv. man köpte sina råvaror i basaren, prutade och trängdes. och så kliver jag då in i en stor lyxig mataffär med allt jag kan tänka mig (nästan) och bland det första jag sa till min kompis var "det måste varit så här det kändes för en bysantinare att kliva in i hagia sophia" eller för en medeltidssvensk som kommer in i uppsala domkyrka. jag kände ett lugn komma över mig. min poäng är att när jag kommer in i denna mataffär så känner jag mig hemma. den kultur som styr våra medier, vår reklam och därför mycket av vårt beteende tar form i denna butik. den gotiska katedralen är alltid något av en kulturkrock för oss moderna människor. vi har till stor del tappat den världsbild som gjorde denna arkitektur möjlig. william cavanaugh säger om konsumismen: "Consumer culture is one of the most powerful systems of formation in the contemporary world, arguably more powerful than
Christianity. While a Christian may spend an hour per week in church, she may spend twenty-five hours per week watching television, to say nothing of the hours spent on the Internet, listening to the radio, shopping, looking at junk mail and other advertisements. Nearly everywhere we lay our eyes — gas-pump handles, T-shirts, public restroom walls, bank receipts, church bulletins, sports uniforms, and so on — we are confronted by advertising. Such a powerful formative system is not morally neutral: it
trains us to see the world in certain ways" (Being Consumed, s. 47).

är det att göra kyrkans budskap relevant genom att härma starbucks logotyp på en t-shirt? kan dessa "former" tömmas på sitt budskap och fyllas med evangeliet? eller reducerar vi frälsningen till en vara på marknaden?

jag har aldrig varit på märsta pingt. men skulle gärna hälsa på och prata mer om dessa saker (har en gammal klasskompis som är väldigt involverad där). när man såg programmet fick man inte en så klar bild över vad relevans konkret innebär där, förutom att man inte använder segertoner och att man har draman.

det som var roligast med programmet för mig var nog att få se min gode vän joel traska runt på duke. jag skrattade rakt ut. inte på grund av vad han sa (mkt intelligent så klart). här gjorde man ju återigen en snygg och roliga genre-användning. samtalet mellan journalisten och joel känndes ju som taget ur en spion film (tänk bourne-filmerna). klippen mellan det taskiga telefonljudet (då vi ser journalisten med rynkad panna som tar ivriga anteckningar) och experten som befinner sig i en exotisk miljö och bidrar med smarta kommentarer. att joel sen jämfördes med påven johannes paulus II är ju inte heller illa.

formerna vi använder oss är djupt förknippade med budskap och mening. vare sig det är frankenstein, radiohead och spionfilmer, å ena sidan, eller å andra sidan reklamfilmer, föreningsform eller ikoner i kyrkan.

rekommenderad läsning:

Being Consumed: Economics and Christian Desire (William T. Cavanaugh)
Reaching Out Without Dumbing Down: A Theology of Worship for the Turn-of-the-Century Culture (Marva J. Dawn)

ladda ner sången här.

where's my arc?

2008-10-06T15:10:00.003-05:00

Man is in his actions and practice, as well in his fictions, essentially a story-telling animal. He is not essentially, but becomes through his history, a teller of stories that aspire to truth. But the key question for men is not about their own authorship; I can only answer the question 'What am I to do?' if I can answer the prior question 'Of what story or stories do I find myself a part?' We enter human society, that is, with one or more imputed characters -- roles into which we have been drafted -- and we have to learn what they are in order to be able to understand how others respond to us and how our responses to them are apt to be construed.

- Alasdair MacIntyre (After Virtue, 216)

när man just har börjat vänja sig

2008-10-03T07:51:00.002-05:00

favoritprogrammet "colbert report" som man kan se gratis här är av någon anledning blockat här i UK. ungefär som paypal i syrien. men ni som är i svea kan njuta. kanske en nyttig påminnelse om att allt inte finns överallt. men det fixar nog google snart.
fick internet i rummet idag, så uppdateringar om första veckan i wales kommer nog snart.

hollywoodpolitik

2008-09-19T03:29:00.001-05:00

städdag

2008-09-18T17:25:00.002-05:00

städade och packade idag. förbereder flytten till wales om en vecka. lustigt att man ska få det fint och ordnat omkring sig precis när man ska åka iväg.

"I heard of one person that when he came to one of his friends and found the room in disarray and even dirty, he would say to himself: "Blessed is this person, because having deferred his concerns for earthly cares, he has concentrated his mind that much toward Heaven, that he doesn’t even have time to tidy up his room." But when he came to another friend’s place and found his room tidy and neat, he would say to himself; "The soul of this person is as clean as his room, and the condition of the room speaks of his soul." And he never judged another that he was negligent or proud, but through his kind disposition, saw good in everyone and received benefits from everyone. May the good Lord grant us the same kind disposition, so that we too may receive benefits from everyone and so that we never notice the failings of others."

Doroteos av Gaza, här.

dikt

2008-09-18T07:43:00.001-05:00

när farao Ramses mumie
flögs från Egypten till Paris
för en medicinsk undersökning
som skulle hindra kroppens förfall
mötte en militär hedersvakt upp
ute vid flygplatsen
som vid ett utländskt statsbesök
jag såg något hoppfullt i det här
oklart vad

bruno k. öijer citerad i en recension av hans nya bok.

änglar

2008-09-18T05:27:00.001-05:00

"Änglarna finns till för att fylla tomrummet mellan Gud och Hans skapelse och av min vän förstår jag att det kryllar av dem; varför de som ideligen är på väg upp och ner för Jakobs stege skulle behöva vingar, glömmer jag att fråga. Var och en av oss har en skyddsängel; inte en personlig lakej utan någon som vakar över oss för att varsamt men obönhörligt foga in oss i Försynens ordning. Som den moderna människa jag är tror jag mindre på Försynen och mer på naturlagar och slumpen, men min vän säger att ”slump”, ”tur” eller ”tillfälligheter” är nihilistiska omskrivningar av den gudomliga ordningen och det tygdjur eller den maskot vi klamrar oss till bara en profan inkarnation av den skyddsängel vi inte längre tror på. Till och med Antikrist har en skyddsängel (något Thomas av Aquino också menar): annars skulle denne ställa till ännu mer elände än han redan gör.

Och Djävulen? Han finns. Min vän hänvisar till ett samtal med en rumänsk eremit, Fader Cleopa: i staden visar han sig i skepnad av vänner, böcker, kvinnor och liknande. Men hos den ensamme i naturen infinner han sig personligen."

Richard Swartz i SVD.

The World According to Andrew Klavan

2008-09-17T06:16:00.003-05:00

intressant intervju med thriller-författaren andrew klavan. uppvuxen i ett judiskt (sekulärt men högtidsfirande) hem, undervisade på berkley på 70-talet när institutionen var som mest revolutionär. nu kristen och höger. intressanta resonemang kring konst, kultur och politik. håller så klart inte med om allt, men det är intressant och lärorikt. en viktig fråga han ställer är: vem är samhällskritiker och vem har makt i vår kultur? är det tyckarna på DN/New York Times eller tanterna på diners i Kansas?

via tips från joel och millinerd

stir-fried wikipedia?

2008-09-16T05:16:00.004-05:00

"It's pretty easy to imagine the chain of events to led to this revealing error. The sign is describing a restaurant (the Chinese text, 餐厅, means "dining hall"). In the process of making the sign, the producers tried to translate Chinese text into English with a machine translation system. The translation software did not work and produced the error message, "Translation Server Error." Unfortunately, because the software's user didn't know English, they thought that the error message was the translation and the error text went onto the sign."

"It's not entirely clear how this error came about but it seems likely that someone did a search for the Chinese word for a type of edible fungus and its translation into English. The most relevant and accurate page very well might have been an article on the fungus on Wikipedia. Unfamiliar with Wikipedia, the user then confused the name of the article with the name of the website."

källa.

ramadan = Bab al Hara

2008-09-13T09:40:00.003-05:00

när jag var i syrien under förra årets ramadan mötte jag för första gången såpan Bab al Hara. alla följer den maniskt. överallt ser man folksamlingar runt tv-apparater. man kunde sitta på restaurang och när klockan slog nio höjdes ljudet på den obligatoriska tv:n och alla tystnar och vänder på stolen. man fick blickar om man fortsatte som innnan och ignorerade tv:n. nån gång vill jag kunna se och förstå. inshallah.

veckans låt: white winter hymnal

2008-09-13T07:53:00.004-05:00

köpte (!) fleet foxes album i veckan. fantastiskt bra. avskalat och lite 70-tal utan att vara krystat. vackra beachboysaktiga stämmor. skaffa!

ladda ner låten här.

biskopen på kvantum

2008-09-11T15:31:00.003-05:00

stötte på biskop biörn idag på gränby centrum. hade hört att han nyss döpt några bekantas pojke. så vi pratade dop en stund. barndop och vuxendop. jag ironiserade väl över dilemmat lite: det 8 åriga barn som man gärna döper i frikyrkan "barndöps" inte, även om det ju är ett barn. ngt magiskt sker där ngnstans, då man kan ta ett "eget beslut".

biskopen: hur gammal var du?

benjamin: jag minns inte exakt. jag var väl ungefär 7-8 år när jag döpte mig.

biskopen: det gjorde du inte alls det!

benjamin: *rodnar* nej det har du rätt i....

jag så mkt fick jag för min ironi över att vi är för individualistiska för att kunna begripa oss på barndop. där stod jag och påstod att jag döpt mig själv! men biskopen i sin pastorala omsorg menade att det ju förstås var ett språkligt slarv som kommit med att vi säger att "vi gifter oss" osv. men det var uppenbarligen inte förstå gången han gjort en liknande rättelse. folk säger ofta, sa han, att de "konfirmerat sig". ja, hur vi pratar och vilka invanda uttryck vi använder avslöjar nog mer än vi anar.

to infinity and beyond!

2008-09-11T03:54:00.001-05:00

från msnbc:

"Lost at sea with nothing to hold onto amid a dreadful darkness, Florida resident Walter Marino continually called out some of the few words his 12-year-old autistic son Christopher responds to. The pair, swept out in a late-afternoon current near Daytona Beach, had been treading water in shark- and jellyfish-infested waters throughout the night, slowly floating apart.

“I’d be screaming, ‘To infinity ... and beyond!’ ” Marino said, referring to the Disney character Buzz Lightyear’s catchphrase in “Toy Story,” one of Christopher’s favorite movies. “Then I would hear him and it would be more and more and more distant, until finally I couldn’t hear anything.”

Happily — perhaps miraculously — both father and son survived the night, thanks to good Samaritans and the U.S. Coast Guard. Walter and Christopher Marino, along with Walter’s daughter Angela and the children’s mother, Robin Bishop, beamed their way through a joyous interview with Matt Lauer on TODAY Wednesday.

In The 21st Century Nations Don't Invade Other Nations

2008-09-10T04:20:00.001-05:00

Aramaic lullaby

2008-09-03T04:06:00.001-05:00

"In Bethlehem " an Aramaic lullaby which was originally sung by Blessed Virgin Mary to the new-born Jesus.

hiv

2008-09-02T04:59:00.002-05:00

"Frågan är hur många miljoner som har dött därför att sexliberala debattörer i väst känt sig provocerade av kristendomen."

ROLAND POIRIER MARTINSSON i svd. läs resten av hans intressanta understreckare här.

لا محمد لا مكة

2008-09-01T15:40:00.002-05:00

dagen skriver att coca-cola nu har lanserat en ramadan-version av sin läskedryck.

när jag spenderade 5 månader i syrien årskiftet 07-08 fick jag från många höra att coca-colas logotyp bar på ett dolt anti-muslimskt budskap. tar man av etiketten och läser den spegelvänt kan man (med fantasi) läsa ut orden: لا محمد لا مكة [la muhammed la mekkah], vilket betyder "ingen muhammed, inget mekka". på sätt och vis kanske de har rätt i att uppfatta coca-cola och annan västerländsk kommersialisering som ngt hotfullt för deras etablerade kultur, men att denna gammla logo skulle bära baklängesbudskap är ju lite tveksamt.

en annan väletablerad konspiration var att pepsi står för "pay every penny save israel". och när man protesterade fick man svaret "jamen, vad betyder det då? pepsi är väl inget ord!?" case closed.

här är en bild som förklarar coca-cola-arabiskan:

karta över 8-dagarshajk i sarek

2008-08-27T16:13:00.000-05:00

bilder kommer snart...

View Larger Map

skönheten och helgonen: kyrkans apologetik

2008-08-13T04:47:00.002-05:00

här kommer ett utdrag ur en Q&A med påven, för några dagar sedan. benedikt säger att det är helgonen och skönheten som är den enda verkliga apologetiken vi kan peka på. det är bara det helt överrumplande i något vackert och [därför] heligt som kan skaka om oss till tro.

1. "All great works of art are an epiphany of God"

Q: Holy Father, my name is Willibald Hopfgartner, and I am a Franciscan. In your address in Regensburg, you emphasized the substantial connection between the divine Spirit and human reason. On the other hand, you have also always emphasized the importance of art and beauty. So then, together with conceptual dialogue about God in theology, should there not always be a new presentation of the aesthetic experience of the faith within the Church, through proclamation and the liturgy?

A: Yes, I think that the two things go together: reason, precision, honesty in the reflection on truth, and beauty. A form of reason that in any way wanted to strip itself of beauty would be depleted, it would be blind. Only when the two are united do they form the whole, and this union is important precisely for the faith. Faith must constantly confront the challenges of the mindset of this age, so that it may not seem a sort of irrational mythology that we keep alive, but may truly be an answer to the great questions; so that it may not be merely a habit, but the truth, as Tertullian once said.

In his first letter, St. Peter wrote the phrase that the medieval theologians took as the legitimization, almost as the mandate for their theological work: "Always be ready to give an explanation to anyone who asks you for a reason for your hope" – an apologia for the "logos" of hope, meaning a transformation of the "logos," the reason for hope, into an apologia, an answer addressed to men. He was clearly convinced of the fact that faith is "logos," that it is a form of reason, a light issuing from the creating Light, and not a hodgepodge resulting from our own thought. This is why it is universal, and for this reason it can be communicated to all.

But this creating "Logos" is not a merely technical "logos." It is broader than this, it is a "logos" that is love, and therefore to be expressed in beauty and goodness. And in reality, for me art and the saints are the greatest apologia for our faith.

The arguments presented by reason are absolutely important and indispensable, but there always remains some disagreement somewhere. If, instead, we look at the saints, this great luminous arc that God has set across history, we see that here there is truly a power of goodness that lasts over the millennia, here there is truly light from light.

And in the same way, if we contemplate the created beauties of the faith, these simply are, I would say, the living proof of faith. Take this beautiful cathedral: it is a living proclamation! It speaks to us on its own, and beginning with the beauty of the cathedral we are able to proclaim in a visible way God, Christ and all of his mysteries: here these have taken shape, and are gazing back at us. All of the great works of art, the cathedrals – the Gothic cathedrals, and the splendid Baroque churches – all of them are a luminous sign of God, and therefore truly a manifestation, an epiphany of God.

Christianity involves precisely this epiphany: that God has become a veiled Epiphany, he appears and shines. We have just listened to the sound of the organ in all its splendor, and I think that the great music born within the Church is an audible and perceptible rendering of the truth of our faith: from Gregorian chant to the music of the cathedrals to Palestrina and his era, to Bach and then to Mozart and Bruckner, and so on... Listening to all of these great works – the Passions by Bach, his Mass in B minor, and the great spiritual compositions of 16th century polyphony, of the Viennese school, of all of this music, even by minor composers – suddenly we feel: it is true! Wherever things like these are created, there is Truth.

Without an intuition capable of discovering the true creative center of the world, this beauty cannot be created. For this reason, I think that we must always act in such a way that these two things go together, we must present them together. When, in our own time, we discuss the reasonableness of the faith, we are discussing precisely the fact that reason does not end where experimental discoveries end, it does not end in positivism; the theory of evolution sees the truth, but sees only half of it: it does not see that behind this is the Spirit of creation. We are fighting for the expansion of reason, and therefore for a form of reason that, exactly to the point, is open to beauty as well, and does not have to leave it aside as something completely different and irrational.

Christian art is a rational form of art – we think of Gothic art, great music, or the Baroque art right here – but this is the artistic expression of a much broader form of reason, in which the heart and reason come together. This is the point. This, I think, is in some way the proof of the truth of Christianity: the heart and reason come together, beauty and truth touch. And to the extent that we are able to live in the beauty of truth, so much more will faith again be able to be creative, in our own time as well, and to express itself in a convincing artistic form.

om du vill läsa resten av artikeln hittar du den här.

hjärtat

2008-08-07T17:07:00.002-05:00

från den nyss avlidne Aleksandr Solzhenitsyn:

"It was only when I lay there on rotting prison straw that I sensed within myself the first stirrings of good. Gradually it was disclosed to me that the line separating good and evil passes not through states, nor between classes, nor between political parties either, but right through every human heart, and through all human hearts. This line shifts. Inside us, it oscillates with the years. Even within hearts overwhelmed by evil, one small bridgehead of good is retained; and even in the best of all hearts, there remains a small corner of evil.

If only there were evil people somewhere insidiously committing evil deeds, and it were necessary only to separate them from the rest of us and destroy them. But the line dividing good and evil cuts through the heart of every human being. And who is willing to destroy a piece of his own heart?” [via glory to God]

när han betonar hjärtat som den plats där kampen mellan det onda och det goda utspelars sig visar han sig vara i direkt kontinuitet med den östliga kristna traditionen som han så djupt formats av. jämför till exempel med makarius, som skrev dessa rader på 400-talet:

"The heart itself is but a small vessel, yet dragons are there, and there are also lions; there are poisonous beasts and all the treasures of evil. But there too is God, the angels, the life and the kingdom, the light and the apostles, the heavenly cities and the treasuries of grace—all things are there." (H.43.7)

kristen utbildning

2008-08-06T07:19:00.002-05:00

på jamie smiths blogg meddelar han att han kommer ut med en ny bok till våren. kanske vore ngt för våra vänner i SSU att läsa. de debatterar ju om friskolornas existensbeträttigande, via en PR-kupp där man säger sig vilja starta en friskola byggd på socialistisk ideologisk grund. som joel halldorf påpekar i sin lysande artikel i GP är det en illusion att jämför poltisk ideologi med religion. "religion är inte ideologi - det är ett sätt att leva". läs den här.

här förklarar jamie lite vad hans bok kommer ta upp:

"The animating impetus of the book is rethinking the shape and practices of Christian education, particularly in Christian colleges and universities in North America (I recognize that these are strange beasts to those in Europe and elsewhere). In particular, I'm pressing the limits, even distortions, that attend "worldview"-talk which tends to now dominate Christian higher education. Such worldviewism, I suggest, continues to reduce Christianity to an intellectual system that can be grapsed apart from the church and is then "taught" as information to be merely transferred from one head to another. In contrast, I argue that Christian discipleship is a matter of formation, not mere information--and that "Christian" education should be fundamentally a matter of shaping our love, our desire, to be oriented to the shape of the kingdom of God. And such formation happens not primarily via the heady, cognitive "lectures" (whether in our Protestant sermon factories or our Christian college classrooms) but through embodied practices that seep into our imagination and get hold of our gut, our heart, our kardia.

In short, I'm suggesting that before we can ever articulate a Christian "worldview," we are engaged in the practices of Christian worship. Drawing on Charles Taylor, I argue that the practices of Christian worship "carry" within them an "understanding" of the world that is better described as a "Christian social imaginary." Thus Christian education needs to be more integrally and intimately connected to the church and her worship then has generally been the case in North American Christian higher education.

There's also a correlate to this analysis: that cultural practices and institutions are not just venues for conveying "messages" or "abstract values;" rather, they constitute liturgies which function as pedagogies of desire bent on getting us to love rival kingdoms, visions of human flourishing that are antithetical to the biblical vision of shalom."

the call

2008-07-31T07:22:00.001-05:00

fantastiska regina spektors låt till prins kaspian.

ladda ner

om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket

2008-07-09T08:35:00.004-05:00

Not too many years ago, a young monastic aspirant went to Mount Athos. In talking with the venerable Abbot of the monastery where he wished to stay, he told him, 'Holy Father! My heart burns for the spiritual life, for ascetism, for unceasing communion with God, for obedience to an Elder. Instruct me, please, holy Father, that I may attain to spiritual advancement.' Going to the bookshelf, the Abbot pulled down a copy of David Copperfield by Charles Dickens. 'Read this, son,' he said. 'But Father!' objected the disturbed aspirant. 'This is heterodox Victorian sentimentality, a product of the Western captivity! This isn't spiritual; it's not even Orthodox! I need writings which will teach me spirituality!' The Abbot smiled, saying, 'Unless you first develop normal, human, Christian feelings and learn to view life as little Davey did—with simplicity, kindness, warmth, and forgiveness—then all the Orthodox 'spirituality' and Patristic writings will not only be of no help to you—they will turn you into a spiritual monster and destroy your soul'.

från Kyriacos Markides "The Mountain of Silence: A Search for Orthodox Spirituality", s. 194-195.

teologi på bio

2008-07-09T08:04:00.000-05:00

från dw

Maria

2008-06-30T08:47:00.002-05:00

"920. Marias liv sammanfattas i tre ord: Ecce, Fiat och Magnificat. Inpränta dessa ord i ditt hjärta med brinnande iver, begrunda dem och agera utifrån dem: "Se, jag är Herrens tjänarinna", Ecce, "Må det ske med mig som du har sagt", Fiat (Luk. 1:38), "min själ prisar Herrens storhet", Magnificat (Luk. 1:46)."

från den vietnamesiske kardinalen Francis Xavier Nguyen Van Thuans bok "Hoppets väg". Han spenderade 13 år i fängelse, 9 år i total isolering. Där skrev han boken.

15 megabyte sommarläsning

2008-06-10T07:04:00.002-05:00

har "scannat" in några voveller av den fantastiska sydstatsförfattaren falnnery o'connor, till en läsegrupp jag ska vara med i. men det är väl lika bra att dela med sig till resten av världen också, eftersom hon inte läses här i sverige.

VARNING: hon är katolik.

ladda ner här

Karaoke Money Money (funny video)

2008-06-09T14:24:00.001-05:00

sång

2008-06-07T17:51:00.002-05:00

en text av min gode vän och lärare david wright. om att sjunga.

This I believe.

Contributor: David
Location: Champaign, IL
Country: United States of America
Series: Contemporary
The A Cappella Voice

Every week when I lead singing at my church, I signal the pianist to drop out during a verse of one of the hymns. This is a selfish act. Our congregation sings well, and I need to hear them sing unaccompanied, to be held up by and be part of their voices, offered up together in our plain Mennonite Church.

As each of us sings our part, however imperfectly, I am reminded again how much I believe that the a cappella human voice is sacred.

All my life I’ve been shaped by voices singing. Growing up in school and church, I sang in choirs and quartets. The pleasures of blending my often changing voice with the girls and boys around me, responding to a leader’s direction taught me all my really important lessons about community and hard work. To learn a simple tune or to sing a polyphonic madrigal required that I give up a bit of myself to the composer and to others in the choir or congregation We became intimate, sharing breath, voice, text in a way different from any other experience I’ve ever had.

Yet I also came to know that my individual voice mattered. I had to stay on pitch, to sing in rhythm, and, most importantly, to listen. Singing in parts helped me to learned what poet Jean Janzen calls “the world's secret . . . to enter and be close, yet separate.”

I hear this secret not only in traditional choral or church music. The high harmonies of Appalachian folk songs, the guttural loveliness of Tuban throat singers, the call and response of the Jewish cantor or Muslim imam, these also show what it is like to sing in relation to others, to have bare human voices responding to each other in time.

And as much as I love singing with others, I also love the separate, lonesome a cappella voice. In an age of recorded and reproduced and amplified sound, nothing marks an individual like her own voice lifted in a simple, familiar melody.

When I remember my father, I think most often of his voice, of him singing, not especially well, old hymns—“Tell Me Why” or “The Old Rugged Cross.” I have a video of him, one I cannot bring myself to watch, rocking my newborn daughter as he sings in his baritone, “Count your blessings, name them one by one.”

As a writer, I have had to learn to admit that nothing I’ve written approaches the beauty I experience in the unaccompanied human voice in song. Still, all my writing aspires to this aesthetic. I always find myself, then, in communities both familiar and far away, hoping and listening for those moments when the accompaniment drops away and I hear (and perhaps join in) to this most basic and sacred of acts—the human voice riding on nothing but breath, offering up the mystery of song.

solnedgång på mars

2008-06-07T17:06:00.000-05:00

från david

Kansas

2008-05-26T06:35:00.004-05:00

An old barn stands in a wheat field as a severe thunderstorm passes overhead near Ogallah, Kansas [här]