fredag, september 25, 2009

Döden och livet



(denna inför-söndagen-text publicerades i Världen idag, idag.)

GT: Jesaja 26:19
Epistel: 2 Kor 4:7-14
Evangelium: Johannes 11:28-44

Denna söndags tema är så stort, så omutligt grundläggande, att det kan vara svårt att tala och tänka kring. Vad kan man egentligen säga om “Döden och livet”? Ett sådant ämne kan bli så svåråtkomliga att det nästan blir banalt eller obekvämt komiskt. För sin inre blick ser man Bergmans vitsminkade vålnad som säger "“Jag är Dööödn"”. Den som pratar obesvärat om döden kan tyckas antingen sjukligt svårmodig eller verklighetsfrånvänd och naiv.

Men döden förblir aldrig inlåst, glömd eller bortskrattad. För en tid reducerad till ett samtalsämne i kaféer och salonger kanske, men borttrollad eller överlistad blir han aldrig. När någon vi älskar dör förvandlas all vår vaga ängslighet till något som är omöjligt att sätta ord på. Du fattas mig, morfar.

För några år sedan var jag på en konsert med Kent i Stockholm. Vi var flera tusen människor som stod i ett gigantiskt vitt tält och lyssnade på musiken från deras nysläppta skiva “"Du & Jag Döden"”. Konserten slutade med att Jocke Berg, och de flesta i publiken, sjöng textraden "“vi skall alla en gång dö"” om och om igen. Sen kom en smäll och askliknande konfetti spreds i tältets varma luft. I högtalarna började de spela en gospellåt om himmelriket och alla gick sakta ut i sommarnatten. Det var en bisarr upplevelse. Tusentals storstadsbor gav sig hän i något som inte kan liknas vid något annat än ett sekulärt väckelsemöte. Istället för att förfasa sig kan man ana den rädsla och längtan som inte ligger långt från ytan hos den annars så avkristnade svensken. Tanken på döden snuddar vid den nerven.

Minnet av den kvällen är för mig nära förknippat med en man jag mötte på tunnelbanan en sen kväll i Chicago. Han steg på tåget bärandes på en stor sopsäck och satte sig mitt emot mig och sa "“En gång var jag en bebis. Nu är jag en man. Jag växte upp. Jag vet inte hur."” Han upprepade denna ramsa i flera minuter utan att jag kunde få någon kontakt. En stund senare stod jag på en perrong och såg honom försvinna bort med tåget. Hos honom hade den städade och socialt smidiga ytan krossats någonstans längs vägen och kvar fanns bara det blödande såret och frågorna.

I söndagens evangelietext möter Jesus denna dödens verklighet när han står framför sin älskade vän Lasarus’ grav. När han nyss mötte Lasarus syster sa han: “"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö"” (Joh 11:25-26). Efter denna tydliga proklamation av att i Jesu egen person är Livet förkroppsligat låter evangelisten oss ändå veta att “"Jesus grät”". Varför gråter Jesus? Den katastrof som varje människas död innebär är inget som Jesus skyndar förbi för att snabbt rätta till. Världens brustenhet är inte ett symptom som han observerar kyligt och distanserat. Han tar sorgen till sig och låter den röra vid sitt inre. Det är bara då hans livgivande ord kan väcka till liv.

I episteltexten ser vi hur detta medlidande lever vidare och kommer till uttryck i Paulus liv: "“Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er"” (2 Kor 4:10-12). Apostelns djupa förening med Kristus har gjort honom medveten om att hans lidanden förmedlar liv till syskonen i Korinth. George MacDonald skrev att “"Kristus led inte för att vi skulle slippa lida, utan för att våra lidanden skall bli som hans"”. Är det inte så att om vi förblir nära den brustna världen, inte skyr den med blicken och beröringen, utan istället med svaga händer lyfter upp den till Jesus så kan Guds liv spira där vi minst anar det.

Ja, vi ska all en gång dö. Men tillsammans med den döende rövaren på korset kan vi viska och be: “"Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike”."