Loney, Dear \ 1 @ Schubas 031807

Loney, dear i chicago. kameran missar mig precis. mina kompisar syns dock.

mer Berry

här kommer mer om och av wendell berry. hade som uppgift att skriva en reflektion om en av hans dikter, här kommer den, tyvärr på engelska.

dikten:

I know for a while again
the health of self-forgetfulness
looking out at the sky through
a notch in the valley side,
the black woods wintry on
the hills, small clouds at sunset
passing across. And I know
that this is one of the thresholds
between Earth and Heaven.
It is a place in the world,
a place also in the mind,
the mind's most native place,
ancient beyond time's age,
from which even I may step
forth from my self, and be free.

mina tankar:
Hans Urs von Balthasar calls time “the grand school of love”. He goes on to say: “if time is the ground of our existence, then the ground of our existence is love. Time is existence flowing on: love is life that pours itself out”. In the poetry of Wendell Berry we encounter a similar notion of time and love, which to a large extent receives form in his poetics of place. It is precisely in being present at a specific place, in letting time pass, that we can learn to love: "To defend what we love we need a particularizing language, for we love what we particularly know" (Miracle of Life). In his “particularizing language” Berry displays a deeply Christian instinct in that the concrete can, with time, with love, become a living presence of that which is beyond our grasp, the mystery of incarnation. Concern with particularity does not here become mere realism but rather an iconic mediation of the transcendent.

In his fifth Sabbath, 2000 poem Berry gives expression to this sensitivity for place in a meditative observation of nature. In the very first line of the poem the temporal mode of placed meditation becomes clear: “I know for a while again / the health of self-forgetfulness”. The first line includes two temporal qualifications of the nature of this experience. He signals that what he knows is “for a while”, he is aware that all knowing passes. It is not pessimism, but it is also definitely not optimism about the conclusiveness of human experience. He has experienced something like this before: he is knowing “again”. What does he know then? All we know so far is that the nature of the experience is temporally conditioned. But what will become clear is that what Berry is getting at is not just a foregrounding of the emphemerality of all human knowing: it is rather the experience of human existence in time itself that conveys a fundamental truth about the place we inhabit as humans. What Berry knows “again” is “the health of self-forgetfulness.” Living in time requires a constant openhandedness about what we hold to be ours and what we are. All things pass, and the imposition of what the self desires cannot but be repeatedly worn down by the passage of time.

The first object of Berry's perception is the sky. It is important to note that he is not only observing the sky, he localizes himself in a framework and he is therefore signaling a limitation to his view of the vast sky. He is “looking out… through a notch in the valley side”. The observer in this poem is not roaming free on some Romantic heath experiencing formless and sublime longing. No, he is located in a narrow mountain pass, which allows for a certain particular view of the sky. In this place of direct but limited view the “black woods” surround him. For someone familiar with Berry's poetry the presence of trees cannot pass one by as mere props. The arboreal world is rather a frequently recurring image, which contains much of Berry's poetics of place. Trees stand planted in the dark unknown world of the soil, from which they incorporate (Berry probably wouldn't mind applying this anthropomorphic corpus to trees) nutrition that makes their seasonal, temporal beauty and fruitfulness possible. The vision of the sky is not that of a vast empty sky. No, yet again we see change and movement essentially tied to the perception. He sees “small clouds at sunset / passing across.” The clouds are moving across the sky, and as a placed observer, rooted with his brothers the trees, he cannot but accept the vision as it presents itself to him. This walk in the woods is occurring at sunset. The archaic expression “sunset”, one of the last remains of a geocentric cosmology in our language, implies the solid situatedness of the observer: time has passed, the day is over, and the light of day is leaving us. Even in the situation of our new cosmology this image of a sunset expresses the truth of perception in place, with an added awareness of the essential perspectivalism of all observations. The aesthetic fact of a beautiful sunset is only made possible by being situated in a certain particular place. In the rushed pace of jet planes one could conceivably be sufficiently rootless to never experience a single sunset. The line break after “sunset” leaves “passing across” in isolation in the beginning of the next line. Berry isolates this phrase and opens it up to a layered interpretation. The designation of the motion of the clouds as a “passing across” brings to mind other movements of “passing across”, that involve moving “into” rather than only an elevated motion “over” something. This is indeed what Berry turns to in the next line. First we hear a repetition of the poem's first words “I know”. This restating brings to our attention that the central concern of the poem is being exposed. In this place he knows “that this is one of the thresholds / between Earth and Heaven.” The place that the observer inhabits, one that is defined by a particularized rooted view within the movement of time and change is a mediating point between the concrete reality of his life-world and a transcendent reality. It is important to note that he calls it “on of the thresholds”. He does not claim that this is the one and only place, but it is his.

Berry's notion of particularity as a place of revelation and truth is a decidedly anti-Enlightenment move. The dichotomies between “body and soul, self and nature, culture and earth” are subverted by his holistic instincts. But Berry also gives place for the human experience of interiority in the coming lines. The place that he occupies in this poem “is a place in the world, / a place also in the mind, / the mind's most native place…” The threefold repetition of place in these three lines is an insistent placement of the experience of the mind in particularity. It is not so much that the experience of the mind need to be denied as always in essence involving a denial of particularity: place rather allows mind to be fully realized as a fully human faculty, with its distinctive strengths and inherent dangers. In the last lines of the poem Berry returns explicitly to the knowledge he claimed awareness of in the first two lines: “self-forgetfulness.” It is in the particularity of this liminal space “between Earth and Heaven” that a sufficiently solid place is given him to be able to “step / forth from my self, and be free.” The experience of time in a particular place has indeed been for Berry a “grand school of love.”

som ett träd som blommar på en asfaltsgård ... låt kärleken slå rot

Life Is A Miracle - classification in science

Wendell Berry
Never forget: We are alive within mysteries

I am not at all a scientist. And yet, like every human inhabitant of the modern world, I have experienced many of the effects (costs and benefits) of science; I have received a great deal of hearsay of it; and I know that I am always under its influence and mercy. Though I am unable to comment on its methods or the truth of its discoveries, I am nonetheless appropriately interested in its motives--in what it thinks it is doing and how it justifies itself. I agree with the proposition that science (or "science-and-technology") has become a sort of religion. I want to know by what power it has crowned itself and mitered itself.

Reductionism (ultimately, the empirical explanability of everything and a cornerstone of science), has uses that are appropriate, and it also can be used inappropriately. It is appropriately used as a way (one way) of understanding what is empirically known or empirically knowable. When it becomes merely an intellectual "position" confronting what is not empirically known or knowable, then it becomes very quickly absurd, and also grossly desensitizing and false.

There obviously is a necessary usefulness in the processes of reduction. They are indispensable to scientists--and to the rest of us as well. It is valuable (sometimes) to know the parts of a thing and how they are joined together, to know what things do and do not have in common, and to know the laws or principles by which things cohere, live, and act. Such inquiries are native to human thought and work.

But reductionism also has one inherent limitation that is paramount, and that is abstraction: its tendency to allow the particular to be absorbed or obscured by the general. It is a curious paradox of science that its empirical knowledge of the material world gives rise to abstractions such as statistical averages which have no materiality and exist only as ideas. There is, empirically speaking, no average and no type. Between the species and the specimen the creature itself, the individual creature, is lost. Having been classified, dissected, and explained, the creature has disappeared into its class, anatomy, and explanation. The tendency is to equate the creature (or its habitat) with one's formalized knowledge of it.

The uniqueness of an individual creature is inherent, not in its physical or behavioral anomalies, but in its life. Its life is not its "life history," the typical cycle of members of its species from conception to reproduction to death. Its life is all that happens to it in its place. Its wholeness is inherent in its life, not in its physiology or biology. This wholeness of creatures and places together is never going to be apparent to an intelligence coldly determined to be empirical or objective. It shows itself to affection and familiarity.

The frequent insultingness of modern (scientific-technological-industrial) medicine is precisely its inclination to regard individual patients apart from their lives, as representatives or specimens of their age, sex, pathology, economic status, or some other category. The specialist to whom you have been "referred" may never have seen you before, may know nothing about you, and may never see you again, and yet he (or she) presumes to know exactly what is wrong with you.

Science speaks properly a language of abstraction and abstract categories when it is properly trying to sort out and put in order the things it knows. But it often assumes improperly that it has said--or known--enough when it has spoken of "the cell" or "the organism," "the genome" or "the ecosystem" and given the correct scientific classification and name. Carried too far, this is a language of false specification and pretentious exactitude, never escaping either abstraction or the cold-heartedness of abstraction.

The giveaway is that even scientists do not speak of their loved ones in categorical terms as "a woman," "a man," "a child," or "a case." Affection requires us to break out of the abstractions, the categories, and confront the creature itself in its life in its place. The importance of this for conservation can hardly be overstated. For things cannot survive as categories but only as individual creatures living uniquely where they live.

We know enough of our own history by now to be aware that people exploit what they have merely concluded to be of value, but they defend what they love. To defend what we love we need a particularizing language, for we love what we particularly know. The abstract, "objective," impersonal, dispassionate language of science can, in fact, help us to know certain things, and to know some things with certainty. It can help us, for instance, to know the value of species and of species diversity. But it cannot replace, and it cannot become, the language of familiarity, reverence, and affection by which things of value ultimately are protected.

Directly opposed to this reduction of abstraction of things is the idea of the preciousness of individual lives and places. This does not come from science, but from our cultural and religious traditions. It is not derived, and it is not derivable, from any notion of egalitarianism. If all are equal, none can be precious. (And perhaps it is necessary to stop here to say that this ancient delight in the individuality of creatures is not the same thing as what we now mean by "individualism." It is the opposite. Individualism, in present practice, refers to the supposed "right" of an individual to act alone, in disregard of other individuals.)

We now have the phenomenon of "mitigation banking" by which a developer may purchase the "right" to spoil one place by preserving another. Science can measure and balance acreages in this way just as cold-heartedly as commerce; developers involved in such trading undoubtedly have the assistance of ecologists. Nothing insists that one place is not interchangeable with another except affection. If the people who live in such places and love them cannot protect them, nobody can.

It is not quite imaginable that people will exert themselves greatly to defend creatures and places that they have dispassionately studied. It is altogether imaginable that they will greatly exert themselves to defend creatures and places that they have involved in their lives and invested their lives in--and of course I know that many scientists make this sort of commitment.

I have been working this morning in front of a window where I have been at work on many mornings for thirty-seven years. Though I have been busy, today as always I have been aware of what has been happening beyond the window. The ground is whitened by patches of melting snow. The river, swollen with the runoff, is swift and muddy. I saw four wood ducks riding the current, apparently for fun. A great blue heron was fishing, standing in water up to his belly feathers. Through binoculars I saw him stoop forward, catch, and swallow a fish. At the feeder on the window sill, goldfinches, titmice, chickadees, nuthatches, and cardinals have been busy at a heap of free (to them) sunflower seeds. A flock of crows has found something newsworthy in the cornfield across the river. The woodpeckers are at work, and so are the squirrels. Sometimes from this outlook I have seen wonders: deer swimming across, wild turkeys feeding, a pair of newly fledged owls, otters at play, a coyote taking a stroll, a hummingbird feeding her young, a peregrine falcon eating a snake. When the trees are not in leaf, I can see the wooded slopes on both sides of the valley. I have known this place all my life. I long to protect it and the creatures who belong to it. During the thirty-seven years I have been at work here, I have been thinking a good part of the time about how to protect it. This is a small, fragile place, a slender strip of woodland between the river and the road. I know that in two hours a bulldozer could make it unrecognizable to me, and perfectly recognizable to every "developer."

The one thing that I know above all is that even to hope to protect it, I have got to break out of all the categories and confront it as it is; I must be present in its presence. I know at least some of the categories and value them and have found them useful. But here I am in my life, and I know I am not here as a representative white male American human, nor are the birds and animals and plants here as representatives of their sex or species. We all have our ways, forms, and habits. We all are what we are partly because we are here and not in another place. Some of us are mobile; some of us (such as the trees) have to be content merely to be flexible. All of us who are mobile are required by happenstance and circumstance and accident to make choices that are not instinctive, and that force us out of categories into our lives here and now. Even the trees are under this particularizing influence of place and time. Each one, responding to happenstance and circumstance and accident, has assumed a shape not quite like that of any other tree of its kind. The trees stand rooted in their mysteriously determined places, no place quite like any other, in strange finality. The birds and animals have their nests in holes and burrows and crotches, each one's place a little unlike any other in the world--and so is the nest my mate and I have made.

In all of the thirty-seven years I have worked here, I have been trying to learn a language particular enough to speak of this place as it is and of my being here as I am. My success, as I well know, has been poor enough, and yet I am glad of the effort, for it has helped me to make, and to remember always, the distinction between reduction and the thing reduced. I know the usefulness of reductive language. To know that I am "a white male American human," that a red bird with black wings is "a scarlet tanager," that a tree with white bark is "a sycamore," that this is "a riparian plant community"--all that is helpful to a necessary kind of thought. But when I try to make my language more particular, I see that the life of this place is always emerging beyond expectation or prediction or typicality, that it is unique, given to the world minute by minute, only once, never to be repeated. And that is when I see that this life is a miracle, absolutely worth having, absolutely worth saving.

We are alive within mystery, by miracle. "Life," wrote Erwin Chargaff, "is the continual intervention of the inexplicable." We have more than we can know. We know more than we can say. The constructions of language (which is to say the constructions of thought) are formed within experience, not the other way around. Finally we live beyond words, as also we live beyond computation and beyond theory. There is no reason whatever to assume that the languages of science are less limited than other languages. Perhaps we should wish that after the processes of reduction, scientists would return, not to the processes of synthesis and integration, but to the world of our creatureliness and affection, our joy and grief, that precedes and (so far) survives all of our processes.

påsk

här borta i väst har jag fortffarande ett tag kvar tills uppståndelsen, men i sverige börjar väl gudstjänsterna snart. här kommer den stora påskkanonen som sjungs i ortodoxa kyrkans firande:

Påskens kanon
Av hl. Johannes av Damaskus

Ode 1
Irmos:
Uppståndelsens dag!
Låt oss bli upplysta, o folk!
Påsken, Herrens Påsk!
Ty från döden till livet och från jorden till himmelen
har Kristus, vår Gud, fört fram oss,
som sjunger segerns sång:
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Låt oss rena våra sinnen och se Kristus stråla fram
i uppståndelsens ouppnåeliga ljus.
Han säger: "Fröjda er".
Vi hör det tydligt och sjunger segerns sång:
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Ty värdigt är att himlarna gläder sig,
och att jorden fröjdas,
Må hela världen hålla högtid, den synliga och den osynliga.
Ty Kristus har uppstått; evig glädje!

Katavasia:
Uppståndelsens dag! Låt oss…
Sluttroparion: Kristus har uppstått från de döda,
med döden har han förtrampat döden,
och åt dem i gravarna givit liv.

Ode 3
Irmos:
Kom, låt oss dricka den nya drycken,
ej den som underbart sprang fram ur den ofruktbara klippan,
utan oförgänglighetens källa, som flödar fram ur Kristi grav.
I honom har vi vårt fäste.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Nu har allt uppfyllts av ljus: himmel och jord och underjord.
Må hela skapelsen fira att Kristus stått upp.
I honom har vi vårt fäste.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Igår blev jag begraven med dig, Kristus,
idag då du uppstår, står jag upp med dig.
Igår blev jag korsfäst med dig,
o Frälsare, förhärliga mig med dig i ditt rike.
Katavasia: Kom, låt oss dricka…

Sluttroparion: Kristus har uppstått från de döda
med döden förtrampade han döden
¨och åt dem i gravrana gav han liv!
.

Ode 4
Irmos:
Må Habackuk som förkunnade Gud,
nu stå med oss på gudomlig vakt,
och visa på den ljusstrålande ängeln som talar med klar stämma:
"Idag sker världens frälsning, ty Kristus har uppstått,
han som är allsmäktig."
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Kristus trädde fram som människa,
en son som förstfödd öppnat Jungfruns moderliv.
Han kallas Lammet; obefläckad och utan fel är han, vårt Påskalamm,
och han förklaras fullkomlig, såsom sann Gud.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Likt ett årsgammalt lamm, offrades Kristus, vår välsignade krona,
av egen vilja för alla, ett försonande Påskalamm;
och åter strålade rättfärdighetens sköna sol fram för oss ur graven.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Guds anfader David dansade och hoppade inför arken, en skugga.
Vi Guds heliga folk som ser tecknen uppfyllas, må glädjas gudomligt,
ty Kristus har uppstått, såsom allsmäktig.

Katavasia: Må Habackuk som…

Sluttroparion:
Kristus har uppstått från de döda
med döden förtrampade han döden
¨och åt dem i gravarna gav han liv!

Ode 5
Irmos:
Låt oss vakna i den djupa morgonen
och i stället för myrra bära fram en sång till Härskaren.
Då skall vi skåda Kristus, rättfärdighetens sol,
som låter livet lysa fram för alla.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Då de som varit bundna i dödsrikets bojor,
såg din gränslösa barmhärtighet,
skyndade de, Kristus, mot ljuset,
och med sina glada steg,
prisade de den eviga påsken.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion: Låt oss med ljus i händerna gå att möta Kristus,
som lik en brudgum träder fram ur graven,
och låt oss med de högtidsglada skarorna fira Guds frälsande påsk.

Katavasia: Låt oss vakna…

Sluttroparion:
Kristus har uppstått från de döda
med döden förtrampade han döden
¨och åt dem i gravarna gav han liv!

Ode 6
Irmos:
Du steg ned till jordens inre
och krossade de eviga riglar,
som inneslöt de fångna, o Kristus.
Likt Jona ur havsdjuret uppstod du på tredje dagen ur graven.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Du bevarade tecknen oskadda, Kristus, då du stod upp ur graven.
Du skadade inte Jungfruns lås då du föddes;
du öppnade för oss paradisets portar.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Min Frälsare, du levande och oskadda offer,
som Gud bar du av egen vilja fram dig själv till Fadern.
Du uppreste med dig Adam och hela hans släkte,
då du stod upp ur graven.

Katavasia: Du steg ned till…
Sluttroparion: Kristus har uppstått…

Ode 7
Irmos:
Han räddade ynglingarna ur ugnen,
han blev människa, och lider som en dödlig.
Genom lidandet kläder han det dödliga i oförgänglighetens härlighet.
Han, fädernas Gud, allena välsignad och förhärligad.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
De gudavisa kvinnorna skyndade till dig med myrra.
Men honom som de med tårar sökte som död,
fick de i glädje tillbe som den levande Gud.
Den hemlighetsfulla påsken, fick de förkunna
för dina lärjungar, o Kristus.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Vi firar dödens död, dödsrikets undergång,
början på ett annat, evigt liv.
Med jubel besjunger vi den som verkat detta,
fädernas Gud, den ende välsignade och förhärligade.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Ty i sanning stor och mycket högtidlig är denna frälsande natt,
den skiner av ljus, och bebådar uppståndelsens strålande dag,
då det tidlösa ljuset kroppsligen lyste fram för alla.
Katavasia: Han räddade...

Sluttroparion:
Kristus har uppstått från de döda
med döden förtrampade han döden
¨och åt dem i gravarna gav han liv!

Ode 8
Irmos:
Denna utvalda och heliga dag
är den första av dagarna, konung och herre.
Festernas fest och högtidernas högtid,
då vi prisar Kristus i evighet.
Omkväde:
Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Kom, låt oss få del av det nya vinträdets frukt,
den gudomliga glädjen, på uppståndelsens underbara dag,
och få del i Kristi rike, och lovsjunga honom om Gud i evighet.
Omkväde: Kristus har uppstått från de döda.

Troparion:
Lyft upp dina ögon, Sion, och se dig omkring.
Ty se, dina barn kommer till dig, som gudomligt strålande ljusbärare,
från väster och norr, från havet och från öster,
i dig välsignar de Kristus i evighet.

Omkväde: Allheliga Treenighet, vår Gud, ära vare dig.
Troparion: Allsmäktige Fader, Ord och Ande, en natur förenad i tre personer,
övernaturlig och gudomlig, till dig är vi döpta,
och dig välsignar vi i all evighet.

Katavasia: Denna utvalda och…

Sluttroparion:
Kristus har uppstått från de döda
med döden förtrampade han döden
¨och åt dem i gravarna gav han liv!

Ode 9
Vers: Min själ prisar storligen den som på tredje dagen uppstod ur graven,
Kristus livgivaren.

Irmos:
Var ljus, var ljus, du nya Jerusalem.
Ty Herrens härlighet går upp över dig.
Jubla nu, och gläd dig, o Sion,
och du, rena Gudsföderska, fröjda dig
över din Sons uppståndelse.

Vers: Kristus, den nya påsken, det levande offret,
Guds lamm som borttar världens synder.

Troparion:
O, så gudomlig, så kär, så ljuv är din röst,
ty du, Kristus, har trofast lovat att vara med oss intill tidens ände.
Honom har vi, troende, som hoppets fäste, så låt oss fröjdas.

Vers: Maria Magdalena skyndade till graven;
då hon såg Kristus frågade hon honom som en trädgårdsmästare!

Troparion:
O du stora och heliga påskalamm,
o du vishet, och Guds Ord och kraft.
Låt oss allt sannare få del av dig
på ditt rikes dag som aldrig kvällas.

Vers: Ängeln ropade till den högtbenådade:
Rena Jungfru, fröjda dig,
och jag säger åter: fröjda dig.
Din Son stod upp på tredje dagen ur graven
och han väckte upp de döda. Gläd er, människor.

Katavasia: Var ljus, var ljus…

Sluttroparion:
Kristus har uppstått från de döda
med döden förtrampade han döden
¨och åt dem i gravarna gav han liv!

tranströmer

Jobbar på engelska översättningar av Tomas Tranströmer. Här kommer en (preliminär) översättning av hans dikt ""Kort paus i orgelkonserten":

Short intermission in the organ concert

The organ stops playing and the church is dead silent
but only for a couple of seconds.
So the faint hum presses through from
the traffic out there, the bigger organ.

Yes we are surrounded by the traffic’s mumbling march
along the walls of the cathedral.
There glides the outer world like a transparent film
and with struggling shadows in pianissimo.

As if it belonged to the sounds of the streets I hear one
of my pulses beat in the silence,
I hear my blood circulating, the cascade that is hidden
inside of me, that I walk around with,

and close as my blood and distant as
a memory from the age of four
I hear the truck driving past making the
six-hundred year old walls tremble.

This is as different from a motherly embrace as anything
can become, still I am a child right now
who hears the grownups talking far away, the winners’
and the losers’ voices mingling.

In the blue pews sits a scattered congregation.
And the pillars rise like strange trees:
no roots (just the common floor) and
no crown (just the common ceiling).

I relive a dream. That I am standing in a cemetery
alone. Everywhere heather is shining
as far as the eye reaches. Who am I waiting for? A friend.
Why isn’t he coming? He is already here.

Slowly death turns up the light from below, from the ground.
The moor shines increasingly purple –
no in a color no one has seen… until the morning’s pale
light whines through the eyelids




and I wake up to that unshakeable MAYBE that
carries me through this tottering world.
And every abstract image of the world is impossible like
a blueprint for a storm.

At home stood all-knowing Encyclopedia, one meter in the
bookshelf, I learned to read in it.
But every human gets his own encyclopedia written,
it grows in every soul,

it is written from birth and onward, the hundred-thousands
of pages standing pressed against each other
and still with air in between! like the quivering leaves in
a forest. The book of contradictions!

What is written there changes every moment, the images
retouch themselves, the words flicker.
A surge rolls through the whole text, it is followed by
the next surge and the next…

Svenska:

Kort paus i orgelkonserten

Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från
trafiken därute, den större orgeln.

Ja vi är omslutna av trafikens mumlande som vandrar
runt längs domkyrkans väggar.
Där glider yttervärlden som en genomskinlig film
och med kämpande skuggor i pianissimo.

Som om den ingick bland ljuden från gatan hör jag en
av mina pulsar slå i tystnaden,
jag hör mitt blod kretsa, kaskaden som gömmer sig
inne i mig, som jag går omkring med,

och lika nära som mitt blod och lika långt borta som
ett minne från fyraårsåldern
hör jag långtradaren som går förbi och får de sex-
hundraåriga murarna att darra.

Här är så olikt en modersfamn som någonting kan
bli, ändå är jag ett barn just nu
som hör de vuxna prata långt borta, vinnarnas och
förlorarnas röster flyter ihop.

På de blå bänkarna sitter en gles församling. Och
pelarna reser sig som under liga träd:
inga rötter (bara det gemensamma golvet) och ingen
krona (bara det gemensamma taket),

Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-
gård ensam. överallt lyser ljung
så långt ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför
kommer han inte? Han är redan här.

Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från mar-
ken. Heden lyser allt starkare lila -
nej i en färg som ingen sett...tills morgonens bleka
ljus viner in genom ögonlocken

och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som
bär mig genom den vacklande världen.
Och varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som
ritningen till en storm.

Hemma stod allvetande Encyklopedin, en meter i
bokhyllan, jag lärde mig läsa i den.
Men varje människa får sin egen encyklopedi skriven,
den växer fram i varje själ,

den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusen-
tals sidorna står pressade mot varann
och ändå med luft emellan! som de dallrande löven i
en skog. Motsägelsernas bok.

Det som står där ändras varje stund, bilderna retu-
scherar sig själva, orden flimrar.
En svallvåg rullar genom hela texten, den följs av
nästa svallvåg, och nästa...

Bertrand Russell talking about exact thinking in philosophy

Ett fint exempel på hur illa det kan gå när den vetenskapliga metoden får bestämma vad "sanning" är. Allt som inte är exakt, logiskt och abstarkt är uteslutet. Vad händer då med konst, etik och framför allt teologi?

hej hej bloggosfär

nu när jag antagligen har skakat av mig de flesta av mina läsare, återvänder jag. melodramatiskt, jag vet. inte för att så värst många sitter och biter naglarna i väntan på en ny text från mig. tyvärr säger jag "skakat av mig" någorlunda uppriktigt. ett skäl till att jag slutade skriva var att jag hade alltför många små "stop-and-chats" (curb your enthusiasm-term) med folk som sa att de läste min blogg. det skrämmde mig lite. jag vet väl inte riktigt varför. delvis, kännde jag att jag inte riktigt kunde skriva vad jag ville. jag fick ju även lite småroliga kommentarer i bloggen och anorstädes om "vad ekmans grabb skriver" osv. hur som helst. oh well, som vi säger här borta.

här rullar terminen på iaf. det är ju sista terminen, vilket innebär att jag måste slutföra alla projekt och uppfylla alla krav. i förrgår tog jag ett matteprov som jag skulle tagit för fyra år sen, min första termin här. man måste bevisa att man har vettig kunskap i matte. själv bytte jag från natur till sam i gymnasiet för att jag inte är en siffer och ekvations-människa. så nu, sju-åtta år senare, fick jag rå plugga (i sista minuten så klart) alla regler för algebra och geometri osv. men jag fick just reda på att jag klarade det. 24 av 25 rätt dessutom. fantastiskt skönt.

och sen var det prov i historia idag. en sån där irriterande överblickskurs. provet idag täckte: Kina, Indien, Grekland, Romarriket, Karl den Store osv. men det gick bra.

den kommande veckan kommer innebär slutförandet av mitt gigantiska arbete om Hans Urs von Balthasar. Jag ska nämligen skicka in det som "writing sample" till ett jobb på den katolska tidskriften First Things. det blir skönt att bli klar med detta som hängt över mig i ett år.

Ja, detta blev ju en lista över var jag gjort på sistone. Men detta är mitt liv. Nu ska jag läsa lite Gadamer innan jag går till mitt seminarium. Jag uppskattar boken vi läser väldigt mycket. Gadamer talar om konst och historia som källor till sanning och kunskap. Vi bör inte förlita oss bara på empirisk vetenskap och rationalism (a'la Kant och Upplysning). Mer om detta en annan gång.

Hur som helst: Hej allihopa. Vi hörs.

b.

Calvin says somewhere that each of us is an actor on a stage and God is the audience. The metaphor has always interested me, because it makes us artists of our behavior, and the reaction of God to us might be thought of as aesthetic rather than morally judgmental in the ordinary sense. How well do we understand our role? With how much assurance do we perform it? I suppose Calvin's God was a Frenchman, just as mine is a Middle Westerner of New England extraction. Well, we all bring such light to bear on these great matters as we can. I do like Calvin's image, though, because it suggests how God might actually enjoy us. I believe we think about that far too little. It would be a way into understanding essential things, since presumably the world exists for God's enjoyment, not in any simple sense, of course, but as you enjoy the being of a child even when he is in every way a thorn in your heart.



--från Gilead (Marilynne Robinson)

(en kompis skickade citatet till mig. har inte läst boken än...)

ps. hej allihop. ds.

i väntan på grodregn....

först påssjuke-epidemi. nu stormar och översvämmningar. what next? grodor? förstfödda söner?

http://www.wheaton.edu/news/

long time no write

roomies:



ja, det var ett tag sen nu... vet inte om någon fortfarande kollar bloggen. tiden går. jag har varit tillbaka en månad nu.
blir inget mkt ikväll. en lista:

favoriter ur månadens kulturkonsumtion:

skivor:
Bob Dylan - Modern Times
M. Ward - Post-war

bio:
Little Ms. Sunshine
Jackass 2

konserter:
M. Ward

teater:
Hamlet

böcker:
Odyseen (anra gången i min Wheaton karriär)
Sophia - S. Bulgakov

TV:
Amazing Stories. Kortfilmer från mitten av 80-talet av Spielberg.

namn

Name Wizard



kolla in om du som jag (född 1982) passar in i mönstret. detta är nog statistik från amerika, vet inte dock. benjamin låg tydligen i luften runt tidigt 80-tal...

The De-Deification of the American Faithscape

Amerikansk nyhetssatir om religion

ny blogg

har dragit igång en ny blogg om kultur och teologi. hör av dig om du är intresserad av att bidra.

http://kulturochteologi.blogspot.com/

ipodbomb

varför skulle terroristerna välja att använda ipodar som utlösare till sina bomber? det räckte ju att en enda galning försökte gömma sprängdeg i sina skor, sen har man fått ta ev sig skorna varje gång man flyger. nu kommer man inte få ta med sig mobiler och mp3-spelare. suck.

idag har jagsuttit här i min stekheta lägenhet och översatt en oväntat komplicerad artikel, iklädd endast boxershorts.

ny mobbe

ny mobbe på födelsedagen. det är kul att nörda loss med nya prylar. födelsedagen var perfekt. kul att slippa vakna ensam i lägenheten på sin födesledag. istället gick jag upp klockan fyra och bad med bröderna på östanbäck. när dan var över och jag la mig på soffan här hemma o tittade på conan (runt midnatt) somnade jag och vaknade i samma position klockan halv nio i morse. med stel nacke.

det börjar göra ont i ryggen nu...

kombinera 90∘vinkel vid varje lovprisning av Treeningheten och att sitta och skriva på en halvdan stol och lite för högt skrivbord. i en perfekt värld skulle jag börja nyttja klätterväggen på wheaton till hösten.

/från östanbäck, nu med wireless i gästhuset

benjamin i bloggosfären

skriver detta från östanbäcks kloster, där de nuförtiden har wifi-nätverk. bra men farligt. hade ju tänkt vara koncentrerad och skriva. så sitter jag här o gör en bloggpost. jaja.. nedan kommer ett citat från missionXP-bloggen, där jag nämns...

"TIDSKRIFTEN 'KERYX'
KERYX BEHÖVS! är rubriken över artikeln om Keryx som Benjamin Ekman skriver. Keryx har underrubriken: "en tidskrift för teologi och andligt liv". Ambitionen är "att bemöta och förstå vår samtids problem och frågor." Ekman skriver: "Jag ser fram emot den dag då vi kan ändra underrubriken till "en tidskrift för teologi, det vill säga, andligt liv". Enligt fornkyrkan är teologen främst av allt en vaken och klarsynt bedjare. Det är en sådan teologi Keryx vill bedriva. En teologi som vill fördjupa sig i Skriftens vittnesbörd och lyssna till vad Anden gjort i sin Kyrka genom århundradena, samtidigt som vi vill tillämpa detta i den tid vi lever så att vi kan "fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga" (Judas v 3)

R E F L E K T I O N Kristus själv Härolden har gett uppdraget till varje Himlens ambassadör att också vara härold (keryx) med "det utropade budskapet" (kerygma), dvs Evangelium. M'Xp:s editor gläds över att läsa redaktören för Keryx skriva om vad Guds Ande gjort genom århundradena och påminns om vad Johannes Facius om just detta historiska perspektiv. Att han själv hade katolska tyska anor från århundraden tillbaka i sin släkt för att sedan själv verka i protestantismens danska pentekostala fåra - och att Anden faktiskt varit verksam före hans pingstpastorsliv. För honom och en annan f.ö. är detta stort, vilket Benjamin Ekman i Generation X lyfter fram. Vad att säga? Tre-faldigt Alleluja med gregorianska toner! Vad säger du, Benjamin? OK, eller...

Titta in på KERYX, gå runt och läs artiklar från det nya och de gamla numren av Keryx."


får kommentera detta senare.. är jag gen x? men visst sjunger jag gärna gregoriansk sång. gjorde det halv fem i morse...

Skönheten ska befria oss

RATZINGER, JOSEPH
När vi inte längre bara lär känna Kristus genom ord, utan när vi träffats av den pil som avlossats från hans paradoxala skönhet, lär vi verkligen känna honom och inte bara som en erfarenhet i andra hand. Då har vi mött den skönhet som äger sanningen, den befriande sanningen.

Artikeln bygger på ett föredrag hållet vid ett möte för organisationen Communione et liberazione i augusti 2002 i Rimini, Italien.

Artikeln var ursprungligen publicerad på www.zenit.org.

Under fastetiden slås jag varje år av en paradox, när jag läser tidegärden. I måndagens vesper under andra veckan förekommer det två olika antifoner. Den ena används fram till Stilla veckan och den andra gäller just för Stilla veckan och de är båda avsedda att vara tolkningsnyckel till psalm 44 i Psaltaren. Det är den psalm som beskriver konungens bröllop, hans skönhet, hans dygder, hans uppdrag och som därpå övergår i en lovsång till bruden. Under fastetiden inramas psalmen av samma antifon som används under den övriga delen av året: ”Du är den skönaste bland människor, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar.”

Det framgår tydligt att kyrkan läser denna psalm som en profetisk och poetisk utsaga om förhållandet mellan Kristus och kyrkan som ett äktenskap. Kyrkan bekänner att Kristus är den skönaste bland människor; den ljuvlighet som är utgjuten över hans läppar syftar på den inre skönhet som ligger i hans ord, på härligheten i detta budskap. Lovsången är ingen förenklad beskrivning av den yttre skönheten som visar sig i Kristi gestalt. I honom uppenbarar sig snarare den skönhet som hör ihop med sanningen, Guds egen skönhet, som inspirerar oss och som så att säga tillfogar oss kärlekens sår, ett heligt begär, som förmår oss att tillsammans med bruden, det vill säga i kyrkan, bryta upp och gå den kärlek till mötes som kallar oss.

Men på onsdagen i Stilla veckan byter kyrkan ut antifonen och anvisar oss att läsa ur Jesajas hymn (53:2): ”Han hade inget ståtligt yttre, inget utseende som tilltalade oss.” Hur går detta ihop? ”Den skönaste bland människor” är så ful att man inte vill titta på honom. Pilatus förevisade honom för folkskaran med orden: ”Ecce homo” för att väcka medlidande med denne plågade och slagne man som inte hade kvar någon yttre skönhet längre.

Augustinus skrev i sin ungdom en bok om det sköna och rätta och han älskade litteratur, musik och bildkonst lidelsefullt. Som den estet han var erfor Augustinus mycket starkt det motsägelsefulla i paradoxen i fråga och han insåg också att den lysande grekiska filosofin om det sköna inte utan vidare kunde avvisas i detta sammanhang, men att den ändå var mycket starkt ifrågasatt: vad som är skönt, vad skönhet betyder, måste på nytt utredas och erfaras genom lidande. Med tanke på det paradoxala i dessa texter talar han om ”två trumpeter” som fastän de frambringar diametralt olika toner ändå fylls av en och samma utandning – samma anda. Han visste att en paradox är ett motsatsförhållande, en skenbar orimlighet, men inte en oförenlighet. Båda utsagorna härrör från samma Ande som inspirerar hela Skriften, men som här spelar efter olika noter för att åstadkomma den helhet som rymmer den sanna skönheten, för att framställa själva sanningen för oss.

När man läser Jesajatexten infinner sig en fråga som också sysselsatt kyrkofäderna, nämligen huruvida Kristus var skön eller ej; därunder vibrerar den radikalare frågan om skönheten är sann eller inte, om det inte rent av är det fasansfulla som leder oss fram till den egentliga sanningen om verkligheten. Den som tror på Gud, på den Gud som uppenbarat sig som kärlek just i den korsfästes gestalt ”som älskade [...] intill slutet” (Joh 13:1), den människan vet att skönheten är sanning och sanningen är skönhet, men inför Kristi lidande lär sig den som tror också att den skönhet som är sann inbegriper sår, smärta, ja till och med dödens dunkla hemlighet och att sanningen endast kan nås genom att man accepterar smärtan och att man inte kan finna sanningen genom att undvika den.

En viss kunskap om att skönheten också har med smärtan att göra finns även närvarande i den grekiska tankevärlden – vi kan bara tänka på Platons Faidros. Platon betraktar mötet med skönheten som just den helande chocken, som rycker människan ur sig själv, gör henne hänryckt. Människan har, så säger han, förlorat den fullkomlighet som utrustats med från början. Nu befinner hon sig oavbrutet på jakt efter den helande urbilden. Minne och längtan åstadkommer att människan börjar söka och skönheten rycker henne ur vardagens letargi. Skönheten gör att hon lider. Med Platon kan vi säga: Längtans pil träffar människan, sårar henne och ger henne vingar, drar henne uppåt.



Aristofanes säger i sitt tal i Symposion, att de älskande inte vet vad de ytterst begär av varandra. Snarare står det klart att deras båda själar törstar efter något annat än att njuta kärlek. Men detta andra kan själen inte uttala; den anar bara vad den egentligen vill och den talar också till sig själv om detta i gåtor. På 1300-talet kan man hos den bysantinske teologen Nikolaus Kabasilas, i hans bok om livet i Kristus, återfinna Platons erfarenhet, då han talar om att målet för vår längtan fortfarande saknar namn. Men nu har det förvandlats och blivit kristet. Kabasilas säger: ”Det finns människor, som hyser en så stor längtan i sig att den övergår deras natur; de begär och förmår att sträva efter mer än det som naturligt tillkommer människan; sådana människor har brudgummen själv sårat; han har själv skickat en stråle av sin skönhet in i deras ögon. Sårets omfång förråder pilen och längtan visar hän mot den som skjutit av pilen.”

Skönhet sårar men just på så sätt stimulerar skönheten människorna att uppnå sin högsta bestämmelse. Det Platon, och Kabasilas ett och ett halvt årtusende senare, säger hör inte ihop med någon ytlig esteticism eller med irrationalitet, med flykt från klarhet och allvar och förnuft. Skönhet är kunskap, ett högre slags kunskap, eftersom den drabbar människorna med sanningens hela kraft. Kabasilas håller sig till den grekiska sfären då han utgår från kunskapen: ”Kärlekens grund är kunskap”, säger han. ”Kunskapen föder kärlek.” Någon enda gång kan kunskapen vara så oerhörd att den påverkar likadant som en kärleksdryck, fortsätter han, men tillägger att detta inte är någon generell utsaga. Som den grundlige filosof han är, skiljer han mellan två typer av kunskap: kunskap som bibringas genom undervisning och som alltid är en kunskap i andra hand. Den leder inte till kontakt med själva verkligheten. Den andra sortens kunskap är kunskap genom egen erfarenhet, som undfås genom att man berör tingen i sig.

”Så länge som vi inte smakat ett väsen, älskar vi inte heller föremålet, så som det måste älskas.” Att vara träffad av en stråle av den skönhet som sårar människorna är den egentliga kunskapen: att bli berörd av verkligheten, ”av Kristi personliga närvaro”, som han säger. Att bli överväldigad av Kristi skönhet är en verkligare och djupare kunskap än bara rationell härledning.

Vi får inte ringakta betydelsen av teologiska reflexioner, av exakta och omsorgsfulla teologiska studier – allt detta är absolut nödvändigt. Men att för den skull förakta eller avvisa den uppskakande erfarenhet som hjärtats möte med skönheten är, som om det inte vore en sann kunskapskälla, utarmar oss och föröder både tron och teologin. Detta sätt att nå kunskap måste vi återupptäcka – det är ett nödvändigt krav just nu.

Hans Urs von Balthasar bygger sitt opus magnum, Herrlichkeit, på denna insikt. Från denna stora teologiska estetik har många detaljer införlivats med det pågående teologiska arbetet, men själva ansatsen till verket, som är så väsentlig för dess helhet, har knappast alls recipierats. Detta är naturligtvis inte bara, och inte ens främst, ett problem för teologin, utan i första hand är det den pastorala omsorgen som blir lidande, då trons skönhet ska förmedlas till människorna. De rena argumenten landar ofta i tomma intet eftersom alltför många motsägelsefulla argument konkurrerar i vår värld. En tanke, som de medeltida teologerna en gång i tiden skapat ett slående uttryck för, ansätter direkt människan: förnuftet har en näsa som växer, det vill säga om man är klyftig nog kan man vända den i de mest olika riktningar. Allt låter så klokt, så övertygande – Vem ska vi tro på?



Att möta skönheten kan betyda att träffas av pilen, som sårar själen och på så sätt gör den klarsynt, så att den nu utifrån sin egen erfarenhet får en våg att väga argumenten på. Personligen kan jag inte glömma en Bachkonsert som Leonard Bernstein dirigerade i München. Jag satt bredvid den evangeliske biskopen Hanselmann. När den sista tonen av Thomaskyrkans kantors stora kantat klingat ut tittade vi spontant på varandra och sade lika spontant till varandra: ”Den som hört detta vet att tron är sann.” Det fanns en så oerhörd kraft från en närvarande verklighet som man kunde förnimma i denna musik, att det inte längre var av intellektuell slutledning utan av en uppskakande erfarenhet som man visste att detta inte kunde härstamma ur tomma intet. Detta verk hade bara kunnat framfödas av den kraft som kommer ur sanningen så som den verkat i kompositörens inspiration. Och står det inte på samma sätt klart när vi låter oss beröras av Rubljovs treenighetsikon? I ikonkonsten, men också i de stora västerländska konstverken från romantiken och gotiken, finns den erfarenhet som Kabasilas beskriver – som rör sig från det inre till det yttre och därmed blir möjlig att förmedla. Paul Evdokimov har betonat vilken inre väg som är förutsättningen för ikonen. Ikonen är inte någon enkel kopia av det som kan varseblivas med våra sinnen, utan den förutsätter vad han kallar ”seendets fasta”. Den inre varseblivningen måste befrias från de intryck som bara är sinnliga och genom bön och askes lära sig ett nytt och djupare seende än blott det yttre för att vinna inträde i verklighetens djup. Så förmår konstnären se vad sinnet som sådant inte ser, men som ändå visar sig i det sinnliga, glansen från Guds härlighet, ”för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus” (2 Kor 4:6).

Att betrakta en ikon, att överhuvudtaget betrakta ett verk ur den stora kristna bildkonsten, leder oss på en inre väg, en väg som transcenderar och för oss genom denna rening av seendet som är hjärtats rening, till en vision av skönheten eller åtminstone en stråle av den. På så sätt kommer vi i beröring med sanningens makt. Jag har ofta sagt att det dels är de helgon, dels den skönhet som tron skapat som är det mest adekvata försvaret för kristendomen, det vill säga det mest övertygande beviset på sanningshalten i tron mot allt negativt. För att tron ska kunna växa idag måste vi själva och de människor som vi möter komma i kontakt med helgonen och beröras av det sköna.



Men nu måste vi ta upp ytterligare en invändning. Påståendet att talet om skönheten skulle vara att fly in i det irrationella, till det rent esteticerande, har vi redan avvisat. Ty det är motsatsen som gäller: just på detta sätt befrias förnuftet, blir kvitt sin bedövning och blir vitalt. I dag väger en annan invändning betydligt tyngre. Budskapet om skönheten ifrågasätts som sådant på grund av lögnens makt, förförelsekonsten, våldet och det onda. Kan skönheten vara sann? Eller utmynnar inte talet om skönheten när allt kommer omkring bara i besvikelse? Är inte verkligheten kanske i grund och botten ond?

En sådan fruktan, att det skönas pil till syvende och sist inte leder oss fram till sanningen utan att lögnen, det motbjudande och gemena är den egentliga sanningen, har hängt över människan i alla tider. I vår samtid uttrycks det med formuleringar som: efter Auschwitz kan man inte längre skriva poesi, efter Auschwitz kan man inte längre tala om en god Gud, var fanns Gud vid Auschwitz krematorier? Nog för att historiens grymheter givit tillräckliga skäl för liknande invändningar före Auschwitz, men sådana betänkligheter visar ändå att ett skönhetsbegrepp som blott och bart är harmoniskt är ofullständigt. Det skulle inte göra rättvisa åt det allvar som ligger till grund för att ifrågasätta Gud, sanningen och skönheten. Apollon, som var Sokrates och Platons ”Gud” och som borgade för den fläckfria skönheten och klarheten och för det sant gudomliga, håller inte måttet. Därmed får vi lov att återvända till bibelns ”två trumpeter”, som vi utgick ifrån, till den paradox som det innebär att Kristus kan beskrivas både med orden ”Du är den skönaste bland alla människor” och ”Han hade inget ståtligt yttre, inget utseende som tilltalade oss.”

I Kristi lidande är den grekiska estetiken, som förtjänar all aktning för sin intuitiva beröring med det alltid outsägligt gudomliga, inte upphävd men här överskrids den. Erfarenheten av det sköna får ett nytt djup, det ikläds en ny realism. Den som är skönheten själv tillåter att man slår honom i ansiktet, att man spottar på honom, han låter sig krönas med törnen – svepningen från Turin kan på ett gripande sätt få oss att ana det. Men just i detta vanställda ansikte blir den sanna, den yttersta skönheten uppenbar: den skönhet som är ett med kärleken sträcker sig till det yttersta och bevisar därmed att den är starkare än lögnen och våldet.

Den som iakttagit denna skönhet vet att sanningen och inte lögnen är den sista instansen här i världen. Det är inte lögnen som är ”sann” utan just sanningen. Det är en ny listighet av lögnen att stå upp och säga: utöver mig finns till slut ingenting. Sluta upp med att söka sanningen ja, att överhuvudtaget älska den. Ett sådant resonemang för vilse. Bilden av den korsfäste befriar oss från den övermäktiga invändning som vi ofta hör i dag. Det förutsätter visserligen att vi låter oss såras tillsammans med honom och tror på den kärlek som kunde ta risken att lägga av all yttre skönhet just för att förkunna den sanning som är ett med skönheten.

Lögnen har också ett annat knep, nämligen den förljugna, den falska skönheten – en gräll skönhet som inte hänför människorna så att de drabbas, blir utom sig, bryter upp, utan i stället förskansar sig totalt i lögnen. Det är en skönhet som inte väcker någon längtan efter det osägbara, inte någon vilja att ge sig hän eller förlora sig själv utan snarare väcker begär, maktlystnad, girighet och njutning. Det är den typ av skönhetsupplevelse som syndafallsberättelsen i Genesis talar om: Eva såg att trädet var skönt, det var gott att äta av, och ”det var en fröjd för ögat och ett härligt träd”. Den skönhet som hon erfor väckte lusten hos henne att äga, den drog henne så att säga tillbaka in sig själv.

Vem känner inte igen bilderna – till exempel från reklamens värld – som är så raffinerat och oemotståndligt konstruerade just för att de ska förleda till impulser som tillfredsställer för ögonblicket, och inte för att vi ska bryta upp och söka en annan inriktning. Den kristna konsten befinner sig i dag (som den kanske alltid gjort) mellan två glödande böjelser. Den måste motstå frestelsen att dyrka allt det fasansfulla som säger att allt annat, all skönhet, är bedrägeri, bara det som framställer det grymma, det onda, är sanning och ger en sann och klar bild. Men den kristna konsten måste också stå emot den förljugna skönheten, som inskränker människorna i stället för att vidga dem och just därigenom är en lögn.

Vem kan inte erinra sig den ofta citerade sentensen från Dostojevskij: ”Skönheten ska befria oss”? Men man glömmer oftast att omnämna att Dostojevskij avser Kristus, när han talar om den förlösande skönheten. Det är honom som vi måste lära oss att se. När vi inte längre bara känner till honom genom ord, utan när vi träffats av den pil som avlossats från hans paradoxala skönhet, lär vi verkligen känna honom och detta inte längre bara som en erfarenhet i andra hand. Då har vi mött den skönhet som äger sanningen, den befriande sanningen. Ingenting kan försätta oss mer i kontakt med skönheten, Kristi egen skönhet, än det sköna i världen som skapats av tron och den strålglans i helgonens ansikte där hans egen strålglans lyser igenom och blir synlig.

dagens låt

Thirteen - Wilco

som jag kunde innan jag hört den för Håkan Hellström har gjort en svensk version som heter "13"

simulacra!