Not too many years ago, a young monastic aspirant went to Mount Athos. In talking with the venerable Abbot of the monastery where he wished to stay, he told him, 'Holy Father! My heart burns for the spiritual life, for ascetism, for unceasing communion with God, for obedience to an Elder. Instruct me, please, holy Father, that I may attain to spiritual advancement.' Going to the bookshelf, the Abbot pulled down a copy of David Copperfield by Charles Dickens. 'Read this, son,' he said. 'But Father!' objected the disturbed aspirant. 'This is heterodox Victorian sentimentality, a product of the Western captivity! This isn't spiritual; it's not even Orthodox! I need writings which will teach me spirituality!' The Abbot smiled, saying, 'Unless you first develop normal, human, Christian feelings and learn to view life as little Davey did—with simplicity, kindness, warmth, and forgiveness—then all the Orthodox 'spirituality' and Patristic writings will not only be of no help to you—they will turn you into a spiritual monster and destroy your soul'.
från Kyriacos Markides "The Mountain of Silence: A Search for Orthodox Spirituality", s. 194-195.
Det där var bra. Har just avslutat David Copperfield och har värmen kvar än från alla gestalter i boken. Jag är helt klart underbart PÅVERKAD. Hopplöst att inte tycka om Mr Micawber (fast skönt att man slipper vara gift med honom) och den sträva men hjärtevarma moster Betsey Trotwood... Det är en välsignelse med en riktigt tjock bok när den är bra, när man får nya vänner för livet och inte behöver ta farväl för snart. Jane Eyre är en annan sådan vän. Undras hur många gånger jag lidit med henne, vandrat med henne i hennes kamp för värdighet och en kärlek grundad på ömsesidig aktning. Och Elizabeth Bennet hos Austen - hon och Darcy är verkligen hopplösa på varsitt håll, stolta och fördomsfulla; man undrar verkligen hur det skall gå för dem. Inte utan att det blir lite oroligt fast man träffat dem många gånger och vet att det går bra till slut.
SvaraRaderaJag kan inte argumentera teologiskt för värdet av god läsning. Jag kan inte ge icke-teologiska argument heller. Tyvärr. Jag vet bara att det är nödvändigt. Kan någon förklara vad det är som händer när man läser? Och varför man kroknar i sin själ utan dessa böcker som man liksom går in i och bosätter sig i? Är det någon sorts gemenskap fastän personerna är fiktiva? Något överförs ju, absolut?
/Tillfällig gäst
Tack för citat av Markides!
SvaraRaderaTänkvärt. Verkar som vi människor tror att "det äkta" vi söker mest finns att finna i det mystiska, exotiska kanske märkvärdiga....
Men "JAG ÄR" finns mitt ibland oss. I nuet , i det vanliga, vardagliga ligger pärlan vi söker.
Kreativ, tankeväckande sida!
Fortsätt !
CF
Camilla: Athosmunken sa ju inte att det inte finns i det mystiska, bara att personen inte var redo för det ännu :) En skyskrapa behöver en godgrund innan den kan resas, men det betyder ju inte att hela typen av konstruktion ska förkastas för att vissa platser saknar denna grund.
SvaraRaderaTack Benjamin för detta inlägg!
SvaraRaderaKollade in "mountain of silance" och fick lite vidare info om Markides. Spännannde resa han gjort i sitt andliga sökande.. Hittade boken billigt på adlibris - rekommendera du den?
(men först ska jag bara sätta mig med David Copperfield ett tag:))
/Robert (Bjärka)
Vilken tankeväckare!
SvaraRaderaMountain of Silence rekommenderas åt alla, även "uppföljaren" till Mountain of Silence som bl.a innehåller en underbar intervju med Kallistos Ware där han ger sin syn på den Kristna tron som enda vägen utan att kategoriskt förneka andra religioner(asch - läs boken, varför ska jag, på ett klumpigt sätt, försöka förklara vad Kalistos så strålande gör för egen maskin.
SvaraRaderaMen läs! Helt klart på min top 10 lista i kategorin teologisk litteratur...