söndag, februari 15, 2009

den förlorade sonens söndag



(jag skrev texten nedan åt Världen Idag och den trycktes i fredags. idag firas i Ortodoxa kyrkan den förlorade sonens söndag, en av de söndagar som förbereder oss inför den stora fastan)

Evangeliet enligt Lukas 15:11-32

Nostalgi. Vad tänker du på när du hör det ordet? För någon i min ålder handlar det kanske om att se klipp från "Fångarna på fortet" på YouTube. Eller att minnas tuggummipinnen i 80-talets lakritspuck. Nostalgi är något man gottar sig i. Ordet kommer från grekiskan och består av två led: "nostos" som betyder att återvända, och "algos" som betyder att lida. Ordet försöker alltså uttrycka det lidande som uppstår när vi längtar efter att återvända, att få komma hem.

I Jesu berättelse om den förlorade sonen målas denna nostalgi upp med tydliga färger. I svinstian händer någonting. Efter att ha slösat bort allt han fått av sin far har han bara minnen kvar. Och de brinner i hans inre. Kanske finns det en plats för mig fortfarande. Ett hem. I vår svenska översättning står det att han "kom till besinning". Ordagrannt betyder grekiskan att han "kom till sig själv". Här har vi alltså en annan sorts återvändo. En som handlar om att hitta sig fram på den snåriga vägen till mig själv. Men detta förutsätter att man har tappat bort sig själv. Och det sker ofta helt utan dramatik, som att somna.

Vi vet inte hur det kom sig att den yngste sonen valde att gå i exil. Antagligen blev livet på gården sakta men säkert mer och mer meningslöst. Samma gamla sysslor. Samma eländige bror Duktig. Och samtidigt möttes han av lovande rykten från fjärran länder. Under arbetsdagen dagdrömde han om pengar, om den lättköpta avkopplingen. Det var aldrig här lyckan fanns, utan alltid där. Och för varje gång han valde att vända bort sitt ansikte från sin far, eller att inte trösta en trött mor, och istället lägga ytterligare ved på sin febriga dröm om lycka någon annanstans, då tappade han bort en bit av sig själv.

När vi för första gången möter Odysseus i Homeros stora epos sitter denna världslitteraturens mest kände landsflykting och gråter hämningslöst. Hans hemlängtan håller på att kväva honom. Men det måste nog erkännas att hans tårar också till viss del fälls för hans eget ödes skull. När han nu efter alla år som gått väljer att fly den gudomliga nymfen Kalypsos famn, för att återvända till sin hustru Penelope, väljer han också bort odödligheten som erbjudits honom. Lämnar han gudinnan kommer han att återförenas med sin ungdoms kärlek, men han kommer också obönhörligen att dö. Det vi anar i berättelsen om den förlorade sonen är att återvändandet hem innebär något annat. Här står inte gudomlig kärlek i motsats till den jordnära verklighet som hemmet innebär. Odödlighet består i att omfamnas av Fadern och att dela en festmåltid med honom, där änglarna gläder sig över syndaren som vänt hem.

För att hjälpa oss att inte förlora oss i dagdrömmar, eller förvandla vår tro till en idé, går Kyrkan om några veckor in i den stora fastan. Detta är vår årliga övning i att återvända hem till Fadern. Låt oss nu sjunga med Psaltaren "Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion … hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land?" (Ps. 137:1,4) och öva oss i väntan. Vi som liksom den förlorade sonen har förlorat oss själva i ett främmande land har fått Abraham som förebild, han som "i tro slog … sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält … Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt" (Heb. 11:9-10).

4 kommentarer:

  1. Far, jag har syndat mot himlen och mot dig......

    SvaraRadera
  2. Anonym7:33 fm

    Klokt och tänkvärt skrivet.

    SvaraRadera
  3. Anonym4:10 em

    Mycket bra skrivet.
    Så lättläst och lästvärt.
    Hit återvänder jag.

    SvaraRadera