(denna inför-söndagen-text publicerades i Världen idag, idag.)
GT: Jesaja 26:19
Epistel: 2 Kor 4:7-14
Evangelium: Johannes 11:28-44
Denna söndags tema är så stort, så omutligt grundläggande, att det kan vara svårt att tala och tänka kring. Vad kan man egentligen säga om “Döden och livet”? Ett sådant ämne kan bli så svåråtkomliga att det nästan blir banalt eller obekvämt komiskt. För sin inre blick ser man Bergmans vitsminkade vålnad som säger "“Jag är Dööödn"”. Den som pratar obesvärat om döden kan tyckas antingen sjukligt svårmodig eller verklighetsfrånvänd och naiv.
Men döden förblir aldrig inlåst, glömd eller bortskrattad. För en tid reducerad till ett samtalsämne i kaféer och salonger kanske, men borttrollad eller överlistad blir han aldrig. När någon vi älskar dör förvandlas all vår vaga ängslighet till något som är omöjligt att sätta ord på. Du fattas mig, morfar.
För några år sedan var jag på en konsert med Kent i Stockholm. Vi var flera tusen människor som stod i ett gigantiskt vitt tält och lyssnade på musiken från deras nysläppta skiva “"Du & Jag Döden"”. Konserten slutade med att Jocke Berg, och de flesta i publiken, sjöng textraden "“vi skall alla en gång dö"” om och om igen. Sen kom en smäll och askliknande konfetti spreds i tältets varma luft. I högtalarna började de spela en gospellåt om himmelriket och alla gick sakta ut i sommarnatten. Det var en bisarr upplevelse. Tusentals storstadsbor gav sig hän i något som inte kan liknas vid något annat än ett sekulärt väckelsemöte. Istället för att förfasa sig kan man ana den rädsla och längtan som inte ligger långt från ytan hos den annars så avkristnade svensken. Tanken på döden snuddar vid den nerven.
Minnet av den kvällen är för mig nära förknippat med en man jag mötte på tunnelbanan en sen kväll i Chicago. Han steg på tåget bärandes på en stor sopsäck och satte sig mitt emot mig och sa "“En gång var jag en bebis. Nu är jag en man. Jag växte upp. Jag vet inte hur."” Han upprepade denna ramsa i flera minuter utan att jag kunde få någon kontakt. En stund senare stod jag på en perrong och såg honom försvinna bort med tåget. Hos honom hade den städade och socialt smidiga ytan krossats någonstans längs vägen och kvar fanns bara det blödande såret och frågorna.
I söndagens evangelietext möter Jesus denna dödens verklighet när han står framför sin älskade vän Lasarus’ grav. När han nyss mötte Lasarus syster sa han: “"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö"” (Joh 11:25-26). Efter denna tydliga proklamation av att i Jesu egen person är Livet förkroppsligat låter evangelisten oss ändå veta att “"Jesus grät”". Varför gråter Jesus? Den katastrof som varje människas död innebär är inget som Jesus skyndar förbi för att snabbt rätta till. Världens brustenhet är inte ett symptom som han observerar kyligt och distanserat. Han tar sorgen till sig och låter den röra vid sitt inre. Det är bara då hans livgivande ord kan väcka till liv.
I episteltexten ser vi hur detta medlidande lever vidare och kommer till uttryck i Paulus liv: "“Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er"” (2 Kor 4:10-12). Apostelns djupa förening med Kristus har gjort honom medveten om att hans lidanden förmedlar liv till syskonen i Korinth. George MacDonald skrev att “"Kristus led inte för att vi skulle slippa lida, utan för att våra lidanden skall bli som hans"”. Är det inte så att om vi förblir nära den brustna världen, inte skyr den med blicken och beröringen, utan istället med svaga händer lyfter upp den till Jesus så kan Guds liv spira där vi minst anar det.
Ja, vi ska all en gång dö. Men tillsammans med den döende rövaren på korset kan vi viska och be: “"Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike”."
Härligt skrivet men jag får inte ihop det med den glada trosvissa undervisningen med mycket yta och glassiga media produktioner och predikningar som känns så långt bort från människors vardag att den inte berör mig det minsta.
SvaraRaderaBara en upprepning av mantrat sinnets förnyelse som skapar hårda hjärtan som inte bejakar det som är krossat utan vill bygga upp en yta och en mask som alla kan se.
Ingen vågar vara svag längre alla skall ha ett halleluja på sina läppar men det klingar falskt.
Det är därför jag lämnat tros rörelsen och numera kallar jag mig kristen.
Men jag antar att du också bytt inriktning.
svårt ämne, mycket bra skrivet. roligt att kent avslutade med en gospellåt, hade jag velat se :>
SvaraRaderaVackert...
SvaraRaderaHärligt skrivet men jag får inte ihop det med den glada trosvissa partipolitiken med mycket yta och glassiga media produktioner och orationer som känns så långt bort från människors vardag att den inte berör mig det minsta.
SvaraRaderaBara en upprepning av mantrat sinnets förnyelse som skapar hårda hjärtan som inte bejakar det som är krossat utan vill bygga upp en yta och en mask som alla kan se.
Ingen vågar vara politiskt aktiv längre alla skall ha ett "upp till kamp" på sina läppar men det klingar falskt.
Det är därför jag lämnat riksdagen och numera kallar jag mig politiker.
Men jag antar att du också bytt parti.
[Ovan är ett uttdrag från boken "Hur man skriver in vad man vill i en annans text och samtidigt gör det omöjligt för denne att svara eftersom det inte finns något att svara på för personen som kommenterar har redan tolkat in sin skeva bild av verkligheten i vad som verkligen står i blogposten"]
Tja Filip eller så kan det vara så att man själv har den erfarenheten och träffar flera människor i arbete i andra församlingar och sammanhang som precis har den bilden som har varit nära självmord levt i depression och missmod allt beroende på en felaktig undervisning.
SvaraRaderaDet är ingen lätt fråga men man kan fundera om familjen Ekman verkligen har samma syn på församling, undervisning och annat.
Ja jag får inte ihop bilden helt enkelt det känns som två olika sorters kristendom.
Nu blir jag ännu mer osäker på om vi läst och kommenterat samma blogpost? Jag läste en lysande text om ämnet döden, men du verkar ha läst en helt annan text än jag.
SvaraRaderaKanske du ska starta en egen blogg där du kan skriva om det du vill, allt från olika församlingars arbete och/eller historia till diverse släktkrönikor, så behöver du inte i en kommentar till en bloggtext skriva en egen bloggtext som inte har med den aktuella bloggtexten.
Förlåt min raljanta ton, men jag förstår verkligen inte vad ditt orerande har med bloggposten att göra. "Guilt by association" och med en assosiation som dessuto
inte har med ämnet att göra...
Ah. Ser nu att jag i min första raljanta kommentar indirekt tillskrev Anonym en "skev verklighetsbild". Ber om ursäkt, det var inte min poäng. Menade snarare "den egna bilden av verkligheten".
SvaraRaderaJag är inte rätt person att bedöma riktigheten i verklighetsbilden som beskrivs, däremot tar jag mig alltså friheten att ifrågasätta relevansen i att skriva sin egen agenda i en kommentar på en bloggposten...
B. Du kan ju med fördel ta bort denna vår "diskussion" som helt uppenbart inte har med ämnet att göra.
Jo vi kommenterar samma bloggpost och det jag menar var att just det förkrossade hjärtat som Benjamin skriver om existerar inte inom LO och det beror bland annat på en felaktig trosundervisning.
SvaraRaderaDessutom är det mycket tveksamt om en Kent konsert skulle vara kosher på det Livetsord jag växte upp på. Du skulle antagligen bli inkallad till ungdomsledare / rektor och få en riktig genomgång om var och hur och varför du felat. Sen blir det säkert lite påtvingad bön på det hela.
För övrigt håller jag helt med dig Filip.
Att jag tar mig friheten att kommentera på mitt sätt har du över huvud taget inte med att göra är det så att ägaren till bloggen tycker mina poster är olämpliga får han gärna ta bort dom.
Personligen så skiter jag i vissa delar av teologin det får andra gärna syssla med men människor det bryr jag mig mycket om.
Själv rör jag mig inom Pingst, SvK och EFS. Min mamma har jobbat inom bank och pappa inom sjukvården, min fru jobbar på universitetet och min son går på Montessoridagis.
SvaraRaderaJag tänkte det kunde vara viktigt för dig att veta, så du kan värdera allt jag skriver utifrån din erfarenhet från Pingst, SvK, EFS, bank, sjukvård, universitet och Montessori. Det verkar ju vara viktigare för dig vad du anser att jag representerar än vad jag verkligen skriver.
Allt gott! Vi kommer nog inte längre än så här. Tack för den lilla pratatunden och låt oss spänt vänta på nästa blogpost.
Ja Filip vad kan jag säga du kan vara glad att du inte är eller har varit medlem i en sekt.
SvaraRaderaTyvärr så är det lite allvarligare än din erfarenhet av pingst, SvK, Efs och så vidare...
Jag tar varje tillfälle:)
Anonym.
SvaraRaderaJag vill inte dra igång en debatt om Livets Ord här på min blogg. Eller försöka bena ut dina erfarenheter. Jag måste nog hålla med Filip om det att dina kommentarer känns lite vid sidan om vad jag försökte fundera kring i min text. Och tyvärr blir det så att när du försöker "få det att gå ihop" med en massa saker som jag inte skriver om så kör diskussionen in på fel spår. Då blir det istället så att du, skyddad av din anonymitet, tystar mig. För hur ska ett ärligt sökande kunna gå till när du drar långa listor på hemska saker som du tycker kännetecknar den gemenskap i vilken jag har fostrats till tro på Kristus, döpts och levt under den majoriteten av mitt liv?
Du är anonym, men samtidigt i en situation där du vet vilken familj jag kommer från. Du försöker tolka mig utifrån det, och levererar skarpa anklagelser utan att jag har någon som helst möjlighet att tolka DIG.
Du säger att det inte finns förkrossade hjärtan på LO. Det stämmer inte. Prata med Janne Blom och se om han står i Gottsunda och Gränby och upprepar mantran om sinnets förnyelse och visar upp falska ytor. Det du säger är högmodigt och föraktfullt mot många människor som lever goda och kristuslika liv.
b.
Min anonymitet är tyvärr nödvändig för jag vet hur slutet det är inom rörelsen jag vill inte att närstående skall råka illa ut.
SvaraRaderaMen iaf fair enough det var off topik. För övrigt finns det människor som brinner för Gud inom Jehovas vittnen också men det betyder inte att jag erkänner deras teologi och hur den påverkar människor.
RATM kanske hade varit bättre trots allt...
SvaraRaderaMycket fint skrivet. Jag konfirmerades i Täby kyrka, där man finner bilden du använder i vinjetten. Den är väl värd att fundera över. Hur vi än spelar, hur smarta drag vi än gör, blir änden densamma. Vi kan inte besegra döden. Men Jesus har gjort just detta för oss.
SvaraRaderaMed vänlig hälsning,
Helena M
Tack Benjamin för en viktig och fin artikel om något ofta tabubelagt och för de flesta av oss- ngt "obehagligt". Ändå ger det kristna hoppet om en "second beginning", döden en annan dimension.
SvaraRaderaNågot som jag kanske saknade kring ämnet döden, är den förbön som ofta ges för oss vid dödsögonblicket, både av släktingar, vänner och inte minst av de Heliga som gått före oss till Faderns Hus. Denna bön verkar som bekant mäktigt. Det är sorgligt att just förbönen för våra hädangångna så helt försvunnit inom många av de kristna samfunden. En urkyrklig och biblisk trosjuvel som vi alla kan få del av och sannolikt lär behöva en dag...Tack igen, Benjamin.
C.S. Lewis skrev i sin bok Letters to Malcolm:
SvaraRadera"Of course I pray for the dead. The action is so spontaneous, so all but inevitable, that only the most compulsive theological case against it would deter me. And I hardly know how the rest of my prayers would survive if those for the dead were forbidden. At our age, the majority of those we love best are dead. What sort of intercourse with God could I have if what I love best were unmentionable to him?"
och där håller jag med honom. jag ser ingen orsak att det skulle vara fel (tvärtom) att be om att de vi älskar ska få vila hos Gud och att han ska förbarma sig över dem.
I Bröderna Karamazov säger munken Zozima att en av de viktigaste bönerna som finns är att varje dag be "Herre förbarma dig över alla de människor som kommer inför ditt ansikte idag och som inte har någon som ber för dem".
Även om bön för de avlidna inte hade haft någon som helst påverkan, så förstår jag inte (längre) varför man inte skulle be ändå.
SvaraRaderaOavsett vad man anser om själarnas tillstånd efter döden, så kan jag inte se vad som hindrar bön för dem. Låt oss säga att de inte kan bli förlåtna, inte omvändas, eller inte - om de dog som kristna - kan renas ytterligare. Då kan man fortfarande be om välsignelse för dem, oavsett om själarna skulle "sova" eller vad som helst. Unt so weiter.
Att inte be för dem är ur alla aspekter helt enkelt oförsvarbart.
Benjamin! Måste bara säga det; du skriver så bra. Du skriver så att det känns.
SvaraRaderaSjälv förstår jag nog inte riktigt hur mina böner skulle kunna hjälpa de döda.
SvaraRaderaDet som slår mig när jag läser ditt citat från C. S. Lewis, Benjamin, är att han tycks be mycket för sin egen skull, för att han behöver be för sina döda som han saknar så mycket. Ja, vad skulle hända med vår relation till Gud om vi inte ens fick nämna dem som betytt mest för oss? Kanske kan man helt enkelt inte kunna sluta be och önska någon allt gott "bara" för att vedebörande dött?
Huvudet förstår döden, men jag vet inte om hjärtat gör det.
Hur som helst, tack för att du skriver. Det är verkligen värdefullt och väcker så många tankar. / Helena M