kom precis hem från klostret mar jakoub, där jag spenderade advent 07. är solbränd på kinder och näsa, från arbete i trädgården. skönt att komma iväg från stan och såga grenar.

nedan lite bilder från libanon.

i jupitertemplet, baalbek.

dito.


på march i beirut.

norsken alexander, benjamin, halvlibanesiskan miriam, vännen och medwheatien christian.

resor i orienten, nu och då.

är just nu i beirut, libanon. det finns mycket att säga. jag börjar ofta mina blogginlägg med en fundering om någon kommer läsa detta, det är ju ganska sällan jag skriver, epost eller blogg. men men.

beirut är fantastiskt. det kallades mellanösterns paris innan krigen. skillnaden från damaskus är markant. i damaskus diskuterar man inte politik. här ÄR livet politik. kontrasten mellan det oerhört livsnjutande, fria och västerländska och det oerhört spända politiska läget är svår att förstå.

häromkvällen såg jag filmen "atonement" för andra gången. den var textad till både franska och arabiska (här talar alla minst tre språk). när jag kom ut ur salongen var gatorna tomma på folk, bara några taxichaufförer som väntade på att sista förställningen skulle ta slut. men utmed gatorna och i varje hörn stod jeepar fulla med soldater. tanks rullade fram på sina tunga metallband. premiärminstern hade uttalat sig på TV och hans supporters firat på klassiskt vis: kalashnikovsprutan mot skyn. taxi chauffören skrattade och sa "this is lebanon".

när jag var hemma i sverige i januari hamnade jag bredvid litteraturvetarteologen david jasper, på o'connors efter ett seminarium. han rekommenderade gertrude bells böcker, apropå mina resor i mellanöstern och öknen som tema. hon reste runt i mellanöstern under 1900-talets första årtionde. letade efter ngt av henne idag i beiruts fantastiska bokhandlar (ännu en skillnad från damaskus, här läser man!). hittade bara en biografi, inget i original. så nu när jag satte mig ner i ett internetkafé googlade jag henne istället. visar sig att hon besökte en plats som jag åkte till häromdagen. på gertrude bell project kan man se hennes bilder, läsa brev och dagböcker, vilket jag kommer göra när jag får tid. platsen som vi båda besökt är baalbek, ungefär två timmar norr om beirut, för mig, två dagars mulfärd för henne. det var ett gammal baalstempel back in the day. senare konverterat till jupitertempel under romarna. det är fantastiskt välbevarat. man kommer in i en stor förgård, med ett högaltare på ungefär 7 meter. när man klättrar uppför det får man en fantastisk utsikt över libanons snödklädda berg och denna lämning från rom. själva tempelhuset kommer man till genom att klättra upp för en hög trappa. jag känner mig alltid lite bortskämd vid sådana här platser. här klampar jag in i en plats som "folket" endast fick förställa sig nere från courtyarden. bredvid jupitertemplet står ett bacchustempel som är ännu mer välbevarat. här känner man sig hemma om man är uppvuxen med GTs tempelgudstjänst. samma tredelade struktur, med det allra heligaste och allt. inne i det allra heligaste hade en grekiskortodox patriark lämnat en graffiti 1882.

här är några av gertrudes bilder.

Jupitertemplet i Baalbek

Bacchustemplet i Baalbek

från gertrudes brev:

[March 5 1905] Baalbek March 5. Dearest Mother. My last day in Damascus [Dimashq (Esh Sham, Damas)] was as amusing as the others. It was a Friday and consequently a Muslim holiday, and deliciously fine and warm besides. Now Damascus on a Friday is worth seeing. Everyone is out in his best buying and selling and parading the streets, no women, you understand, but Christians in frock coats with rosaries in their hands, Pashas and great Arab sheikhs in gold embroidered cloaks, mighty fine, swaggering along as if Damascus were their own town. And so it is - the great capital of the desert.

...

There is an Arab proverb which says: Let him who talks by day take heed. And it applies to those who talk by post. The Vali, when he heard I was going to ride to Baalbek, was all for sending a large escort with me, so I hastily declared I should go by train - only pretence. Such are the penalties of greatness. I do trust I shall now be allowed to relapse into the position of a modest traveller of no importance to anyone. I have found out that while I was in Damascus, every time I went out alone I was followed by a policeman who was commissioned to watch over my safety - it was merely solicitude on the part of the government and as there were no secrets about my comings and goings it was harmless. So I returned to the house of Naksh Pendi and was introduced to his favourite wife - he has 4, the old rogue. She is quite young, a pretty woman, but shockingly untidy, with her hair all over her eyes and a dirty dressing gown clothing a figure which has already, alas! fallen into ruin. The view from Naksh Pendi's balcony is, however, immortal. The great splendid city of Damascus with its gardens and its domes and its minarets, lies spread out before you, and beyond it the desert - the desert almost up to its gates, and the breath of it blowing in with every wind, and the spirit of it passing in through the city gates with every Arab camel driver. That is the heart of the whole matter.

Next morning, yesterday, I rode off early and an hour or two out of the city, altered my intended route and took my caravan straight over Anti Libanus [Sharqi, Jebel esh (Anti-Lebanon)] in 2 long day's march to Baalbek, the fact being that the thought of all the officials who had been warned to look after me oppressed me so dreadfully that I could not bear it! Last night I had a charming solitary camp under poplar trees by the brink of a spring. {Last night} Today I crossed the mountain ridge, in a howling gale - there was deep snow part of the way - and when we reached Baalbek it was sleeting and raining hard. The admirable Mikhail had a friend, a Christian woman, in whose house he said I could lodge - my spirit revolted at the thought of an hotel. It is perfectly delightful, a tiny house of 3 rooms. She lives in one with her son and daughter (her husband is in America) she has given me another, quite empty, but I have put my camp furniture into it, and in the third Mikhail has cooked my dinner. She is a very nice woman and I have had an interesting talk with her. Moreover I am absolutely peaceful - and the storm rages outside."

imorgon åker jag tillbaka till damaskus. har inget visum, så jag hoppas det inte tar alltför lång tid. det finns mkt mer att berätta, speciellt om situationen här i libanon. men det får vänta.