källa: The lives of the fathers, martyrs, and other principal saints (1845) (http://books.google.com/books?id=WbxjAAAAMAAJ&printsec=toc)en annan version, från Nordisk familjebok (1914):
fredag, juni 12, 2009
Sankt Onuphrius
ni missar väl inte att det är Sankt Onuphrius dag idag?
källa: The lives of the fathers, martyrs, and other principal saints (1845) (http://books.google.com/books?id=WbxjAAAAMAAJ&printsec=toc)
en annan version, från Nordisk familjebok (1914):
källa: The lives of the fathers, martyrs, and other principal saints (1845) (http://books.google.com/books?id=WbxjAAAAMAAJ&printsec=toc)en annan version, från Nordisk familjebok (1914):
torsdag, juni 11, 2009
one of those days
Sigge Eklund skrev en gång en fantastisk bloggtext om hur shuffle i iTunes alltid har rätt, hur den skapar fantastiska och oväntade kombinationer, som får låtarna att betyda något nytt.
Prenumererar man på twitterflödet @chrysostomhours får man små böner inslumpade mellan sina vänners upplevelser och reflektioner. Alan Jacobs skrev om detta fenomen idag här. Och strax efter att jag läste det ser jag detta i mitt twitterflöde. Två av mina vänner hade en jobbig dag på jobbet, samtidigt, men på varsin sida av Atlanten:
Prenumererar man på twitterflödet @chrysostomhours får man små böner inslumpade mellan sina vänners upplevelser och reflektioner. Alan Jacobs skrev om detta fenomen idag här. Och strax efter att jag läste det ser jag detta i mitt twitterflöde. Två av mina vänner hade en jobbig dag på jobbet, samtidigt, men på varsin sida av Atlanten:
onsdag, juni 10, 2009
C'est Ne Pas Ma Maison
en kortfilm från en kulturblogg en vän borta i Amerikat driver.
"...memory is not an instrument for surveying the past but its theater. It is the medium of past experience, just as the earth is the medium in which dead cities lie buried."
—Walter Benjamin, "The Image of Proust
kolla in resten av deras sida: http://wunderkammermag.com/
Vignette II: Ce N'est Pas Ma Maison from jmharper on Vimeo.
"...memory is not an instrument for surveying the past but its theater. It is the medium of past experience, just as the earth is the medium in which dead cities lie buried."
—Walter Benjamin, "The Image of Proust
kolla in resten av deras sida: http://wunderkammermag.com/
fredag, juni 05, 2009
Heliga Trefaldighetsdagen
det har varit en lång bloggpaus. men här kommer en text som jag skrivit till dagens Världen Idag: en reflektion inför söndag.
----
Läsningar:
GT: 5 Mos 6:4-9
Epistel: Romans 8:14-17
Evangelium: Mt 11:25-27
Söndagen efter Pingst firar vi Heliga Trefaldighetesdag. Kopplingen mellan pingstfirandet och vår tro på den treenige Guden är inte slumpartad. Det är ju genom Anden som Kyrkan inlemmas i Sonen — som hon blir hans kropp — och det är genom Anden som hon lär sig att säga både “Jesus är Herre!” och “Abba! Fader!” (1 Kor 12:3; Rom 8:15). Precis som Jesus lovade så har Kyrkan erfarit att Anden har väglett oss till sanningen att Gud är treenig. För många av oss är dock läran om Treenigheten knappt något mer än ett problem, en förvirring. Något vi (förhoppningsvis) vet att vi bör tro på men som egentligen inte spelar någon direkt roll i våra liv.
I vår gammaltestamentliga läsning möter vi det bibliska grundbudskapet och det judiska folkets eviga credo: “Hör, Israel! HERREN är vår Gud, HERREN är en. Du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” I kontrast till de kringliggande folkens tätbefolkade pantheon har Israel bara en Gud. Som en brud skall hon älska endast honom (Jer 2:2). Israel är hans förstfödde son, kallad att frambära offer till den ende Guden (2 Mos 4:22).
I Kristus möter vi verkligheten som anats i det gamla förbundets skuggspel. Här ser vi Sonen som lever i ständig gemenskap med sin Fader. Om och om igen anar vi ett bråddjup när vi hör deras kärleksfulla samtal. Det är som bedjare vi tydligast ser att Jesus är Gud: “Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn… Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11:25-27).
Uppenbarelsen om Fader är anförtrodd till dem “som är som barn”. I Jesu undervisning om bönen är detta en central punkt: Vi får låna hans perspektiv, vi får stå med honom riktade mot Gud och säga “Fader vår som är i himmelen”. I Romarbrevet visar Paulus oss att detta bara är möjligt genom den Helige Ande som gör oss till “Guds söner” som ropar “Abba!”. I detta barnaskap delar vi Sonens lydnad och bön, och främst den bön som blev handling i korsdöden: “vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”. När vi talar med vår Fader lever vi “i Kristus” och Anden kan då “vädja för oss med rop utan ord” (Rom 8:14-27). Treenigheten blir då vårt hem. Den värld vi lever i — och det liv vi lever.
Vi möter Gud som treenig i bönen. Men bönen sker alltid i och med kroppen — Kyrkan. Därför leder enligt Paulus bekännelsen till “en Ande”, “en Herre” och “en Fader” nödvändigtvis till bekännelsen till “en enda kropp”. Aposteln uppmanar oss att “sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten” (Ef 4:3-6). Det är endast i en djupare förening med den treenige Guden som sann gemenskap och kärlek kan bli en verklighet. Och det är endast i sann kärlek till varandra som vi kan lära känna denne Gud. Därför sjunger den Ortodoxa kyrkan i varje gudstjänst: “Låt oss älska varandra så att vi med ett sinne kan bekänna: Fader, Son och helig Ande, den odelbara Treenigheten av ett och samma väsen.”
“Kom, allt folk, låt oss hylla Gud i tre personer: Fadern i Sonen med den Helige Ande. Ty Fadern föder sedan all tid Ordet som delar hans rike och hans evighet, och den Helige Ande är i Fadern, ärad med Sonen, en enda kraft, ett enda väsen, en enda gudom. Det är den som vi hyllar med orden: Helige Gud, du som skapat allt genom Sonen med den Helige Andes hjälp; Helige Starke, genom vilken vi lärt känna Fadern och genom vilken den Helige Ande har kommit till världen; Helige Odödlige, tröstens Ande, som utgår från Fadern och vilar i Sonen — Heliga Treenighet, ära vare dig!” (Stora pingstliturgin enligt bysantinsk rit)
----
Läsningar:
GT: 5 Mos 6:4-9
Epistel: Romans 8:14-17
Evangelium: Mt 11:25-27
Söndagen efter Pingst firar vi Heliga Trefaldighetesdag. Kopplingen mellan pingstfirandet och vår tro på den treenige Guden är inte slumpartad. Det är ju genom Anden som Kyrkan inlemmas i Sonen — som hon blir hans kropp — och det är genom Anden som hon lär sig att säga både “Jesus är Herre!” och “Abba! Fader!” (1 Kor 12:3; Rom 8:15). Precis som Jesus lovade så har Kyrkan erfarit att Anden har väglett oss till sanningen att Gud är treenig. För många av oss är dock läran om Treenigheten knappt något mer än ett problem, en förvirring. Något vi (förhoppningsvis) vet att vi bör tro på men som egentligen inte spelar någon direkt roll i våra liv.
I vår gammaltestamentliga läsning möter vi det bibliska grundbudskapet och det judiska folkets eviga credo: “Hör, Israel! HERREN är vår Gud, HERREN är en. Du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” I kontrast till de kringliggande folkens tätbefolkade pantheon har Israel bara en Gud. Som en brud skall hon älska endast honom (Jer 2:2). Israel är hans förstfödde son, kallad att frambära offer till den ende Guden (2 Mos 4:22).
I Kristus möter vi verkligheten som anats i det gamla förbundets skuggspel. Här ser vi Sonen som lever i ständig gemenskap med sin Fader. Om och om igen anar vi ett bråddjup när vi hör deras kärleksfulla samtal. Det är som bedjare vi tydligast ser att Jesus är Gud: “Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn… Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11:25-27).
Uppenbarelsen om Fader är anförtrodd till dem “som är som barn”. I Jesu undervisning om bönen är detta en central punkt: Vi får låna hans perspektiv, vi får stå med honom riktade mot Gud och säga “Fader vår som är i himmelen”. I Romarbrevet visar Paulus oss att detta bara är möjligt genom den Helige Ande som gör oss till “Guds söner” som ropar “Abba!”. I detta barnaskap delar vi Sonens lydnad och bön, och främst den bön som blev handling i korsdöden: “vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”. När vi talar med vår Fader lever vi “i Kristus” och Anden kan då “vädja för oss med rop utan ord” (Rom 8:14-27). Treenigheten blir då vårt hem. Den värld vi lever i — och det liv vi lever.
Vi möter Gud som treenig i bönen. Men bönen sker alltid i och med kroppen — Kyrkan. Därför leder enligt Paulus bekännelsen till “en Ande”, “en Herre” och “en Fader” nödvändigtvis till bekännelsen till “en enda kropp”. Aposteln uppmanar oss att “sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten” (Ef 4:3-6). Det är endast i en djupare förening med den treenige Guden som sann gemenskap och kärlek kan bli en verklighet. Och det är endast i sann kärlek till varandra som vi kan lära känna denne Gud. Därför sjunger den Ortodoxa kyrkan i varje gudstjänst: “Låt oss älska varandra så att vi med ett sinne kan bekänna: Fader, Son och helig Ande, den odelbara Treenigheten av ett och samma väsen.”
“Kom, allt folk, låt oss hylla Gud i tre personer: Fadern i Sonen med den Helige Ande. Ty Fadern föder sedan all tid Ordet som delar hans rike och hans evighet, och den Helige Ande är i Fadern, ärad med Sonen, en enda kraft, ett enda väsen, en enda gudom. Det är den som vi hyllar med orden: Helige Gud, du som skapat allt genom Sonen med den Helige Andes hjälp; Helige Starke, genom vilken vi lärt känna Fadern och genom vilken den Helige Ande har kommit till världen; Helige Odödlige, tröstens Ande, som utgår från Fadern och vilar i Sonen — Heliga Treenighet, ära vare dig!” (Stora pingstliturgin enligt bysantinsk rit)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)