the medium is the message

tittade på existens till morgonkaffet (webtv är bra). den centrala frågan summerades av journalisten när hon frågade "hur ska Guds budskap paketeras för att det ska gå hem hos unga människor idag?" relationen mellan form och innehåll var ju det som mycket av programmet handlade om. hade mcluhan rätt när han påstod att "the medium is the message"?
men det som nästan var mest intressant var att titta på den form som programmet existens själv valde för detta program. svt gör snygga program. för mig så funkade klippningen och musiksättningen väldigt bra. att ha klippbilder från en gammal frankenstein-film när man pratar om de nya pingstförsamlingarnas tillväxt är ju riktigt humoristiskt. gör man en jämförelse mellan den galne vetenskapsmannen och den moderna frikyrkan? vetenskapsmannen som genom moderna metoder [läs "relevanta former"] söker att tämja och bemästra naturen [läs "kommunicera effektivt"].
sen tycker jag att valet av radioheads "paranoid android" som återkommande bakgrundsmusik verkligen skapar en (o)lustig spänning i programmet, som definitivt kan tolkas som undermedveten kommentar. det var i alla fall så den påverkade mig. denna sång - som kallats 90-talets bohemian rhapsody - är ju en musikaliskt genialisk och ångestladdad samtidshymn. men ser ni kopplingen? en sång om en paranoid android (wiki definerar androiden: "en robot som är gjord för att efterlikna en människa"). klipp från frankenstein. temat fortsätter alltså. modernitetens vetenskap försöker skapa liv. bli Gud. sången har inte ett klart budskap. den undergräver sig själv, är schizofren och paranoid. det pågår en dialog (eller snarare parallella monologer) där thom yorke ber att någon ska tysta rösterna i hans huvud, hotar om att någon blir den förste som skjuts när revolutionen kommer. med jämna mellanrum hör vi en datorröst som säger "I may be paranoid, but no android". en dator som försöker förneka sin identitet som själlös maskin. är det detta som är det obehagliga, det oroväckande, i att höra denna sång medan samtalet fortsätter om frikyrkans roll i samtiden? från en sekulär synvinkel sitter väl kyrkan och denna stackars datorröst i samma båt. vi intalar oss att vi har brutit oss loss ur denna världens maskin, att vi kan transcendera det materiella och mekaniskt lagbundna. här kommer vi också till kruxet. vår kultur har förvandlats världen till en maskin där den inomvärldsliga vetenskapen står för sanning och konsumismen skapar våra begär och beteendemönster. vad innebär det att i en sådan kultur "paketera om" den kristna tron för att vara "relevant"?

ett exempel: i år spenderade jag ungefär fem månader i syrien. när det hade gått ett par månader besökte jag damaskus enda riktiga köpcentrum. fram tills dess hade jag bott i en liten gränd i gamla stan, besökt kloster i öknen osv. man köpte sina råvaror i basaren, prutade och trängdes. och så kliver jag då in i en stor lyxig mataffär med allt jag kan tänka mig (nästan) och bland det första jag sa till min kompis var "det måste varit så här det kändes för en bysantinare att kliva in i hagia sophia" eller för en medeltidssvensk som kommer in i uppsala domkyrka. jag kände ett lugn komma över mig. min poäng är att när jag kommer in i denna mataffär så känner jag mig hemma. den kultur som styr våra medier, vår reklam och därför mycket av vårt beteende tar form i denna butik. den gotiska katedralen är alltid något av en kulturkrock för oss moderna människor. vi har till stor del tappat den världsbild som gjorde denna arkitektur möjlig. william cavanaugh säger om konsumismen: "Consumer culture is one of the most powerful systems of formation in the contemporary world, arguably more powerful than
Christianity. While a Christian may spend an hour per week in church, she may spend twenty-five hours per week watching television, to say nothing of the hours spent on the Internet, listening to the radio, shopping, looking at junk mail and other advertisements. Nearly everywhere we lay our eyes — gas-pump handles, T-shirts, public restroom walls, bank receipts, church bulletins, sports uniforms, and so on — we are confronted by advertising. Such a powerful formative system is not morally neutral: it
trains us to see the world in certain ways" (Being Consumed, s. 47).



är det att göra kyrkans budskap relevant genom att härma starbucks logotyp på en t-shirt? kan dessa "former" tömmas på sitt budskap och fyllas med evangeliet? eller reducerar vi frälsningen till en vara på marknaden?

jag har aldrig varit på märsta pingt. men skulle gärna hälsa på och prata mer om dessa saker (har en gammal klasskompis som är väldigt involverad där). när man såg programmet fick man inte en så klar bild över vad relevans konkret innebär där, förutom att man inte använder segertoner och att man har draman.

det som var roligast med programmet för mig var nog att få se min gode vän joel traska runt på duke. jag skrattade rakt ut. inte på grund av vad han sa (mkt intelligent så klart). här gjorde man ju återigen en snygg och roliga genre-användning. samtalet mellan journalisten och joel känndes ju som taget ur en spion film (tänk bourne-filmerna). klippen mellan det taskiga telefonljudet (då vi ser journalisten med rynkad panna som tar ivriga anteckningar) och experten som befinner sig i en exotisk miljö och bidrar med smarta kommentarer. att joel sen jämfördes med påven johannes paulus II är ju inte heller illa.

formerna vi använder oss är djupt förknippade med budskap och mening. vare sig det är frankenstein, radiohead och spionfilmer, å ena sidan, eller å andra sidan reklamfilmer, föreningsform eller ikoner i kyrkan.

rekommenderad läsning:

Being Consumed: Economics and Christian Desire (William T. Cavanaugh)
Reaching Out Without Dumbing Down: A Theology of Worship for the Turn-of-the-Century Culture (Marva J. Dawn)



ladda ner sången här.