Emmanuel, igen

Johannesakademin

känner ni till Johannesakademin? det är en plats för fördjupning och studier vid Nya slottet Bjärka-Säby som erbjuder många spännande kurser.

kolla in programmet inför våren. Det ser riktigt bra ut.

det finns även en blogg med kontinuerlig information om verksamheten.

skrivet i sten

Bor man i öknen får man ta vad man har. Här ovan ser ni en sten med tre textavsnitt från en bok av Evagrius som någon munk har skrivit av (svårt att säga när men nånstans på 4-500 talet) . Dessa är några av de få bevis på översättning av hans texter till koptiska som vi har.

I modern engelsk översättning låter texterna som munken fick med sig på sin sten så här:

"'Cursed be the one who makes an image and puts it in hiding' (Deut. 27: 15). The same is true for the one who has the passion of avarice, for the former worships a useless piece of base metal; the latter carries around in his mind the fantasy of wealth."
(8 Thoughts 3.14)

"The gentleness of a man is remembered by God (cf.Ps. 131: i), and a soul without anger becomes a temple of the Holy Spirit.

Christ reclines his head on a patient spirit (cf.Matt. 8:20), and an intellect at peace becomes a shelter for the Holy Trinity.

Foxes find shelter in the resentful soul, and beasts make their lairs in a troubled heart.

A distinguished person avoids a shameful inn, and God avoids a resentful heart."

(8 Thought 4.11-14)

"If you are fleeing Laban the Syrian, flee in secret and do not trust his promise to escort you, for through those means whereby he said he would escort you, he shall restrain you. For in escorting you with musicians, flutes, and drums, he contrives to pull back the fleeing mind by beguiling it with the sound of music and by dissipating its moral resolve with the harmony of the melody (Gen. 31: 20-7)."

(8 Thought 8.22)

+Bertil Gärtner (1924-2009)

(via joel)

O Come O Come Emmanuel - Sufjan Stevens [Adventmusik]

tryckkonst - new and old

FireFly Letterpress from ilovetypography.com on Vimeo.

Bokvärlden håller på att förändras drastiskt. tyvärr är det stort motstånd bland mäktiga människor i vårt land mot projekt som Google-books.

Men det finns andra tjänster som ni inte får missa. T.ex. The Internet Archive där man kan ladda ner tusentals böcker som inte längre är copyright-skyddade.

Sen har vi tjänster som Lulu.com där man kan få sina pdf-filer tryckta i väldigt bra kvalité. Här kan ni se en bok som jag skapat med hjälp av en pdf från Gbooks: Stephen Bar Sudaili - the Syrian Mystic

I Sverige har vi ju även tjänsten Vulkan, men det verkar som man bara kan skapa A5-böcker där, vilket gör det lite mindre idealt för antikvariska pdf-filer.

Pop corn in slow motion

via @samuelvarg

Ljungblahd och Franklin. sjukt bra.

Dagen.se: Samuel Ljungblahd - vanilla soul Kirk Franklin from dagen on Vimeo.

Lilliputtarna firar mässa

(i Santiago de Compostela)

Rivers of Babylon (från Mad Men)

lego-sushi

från ffffound

colbert och 'civil religion' (via @joelsh)

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
The Word - Symbol-Minded
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Michael Moore

från joel

Om det var Gud - Tomas Andersson Wij

berättelser

"Romanen kan fungera som ett filosofiskt verktyg, inte genom att producera teorier utan genom sin förmåga att få oss att bättre förstå tillvarons gåtfulla sidor. I romanen håller författaren fram en provkarta av varianter på mänskliga erfarenheter och reaktioner. Tillvarons alla nyanser uppenbaras för oss, inte genom livet men genom litteraturen. Vi läser de stora romanerna, eftersom de läser oss, skriver Finkielkraut."

från en understreckare i SvD häromdagen.

mobiluppladdningstest

att älska på fel sätt

"Augustine says, desire for objects that are cut free from their source and their end in God is ultimately the desire for nothing. Because choice itself is the only good, because desire is the only thing objectively desirable, desire becomes a desire for nothing. In Augustine’s vision of the great chain of being, all things that exist are good, but only insofar as they participate in God, the source of their being and the source of all good. To pursue the lower things on the chain of being for their own sake, to forget their source and their final end, is to sever the link that holds them in being, at which point they begin to slide back into the nothingness from which the creatio ex nihilo summoned them. For Augustine, sin is committed when 'in consequence of an immoderate urge towards those things at the bottom end of the scale of good, we abandon the higher and supreme goods, that is you, Lord God, and your truth and your law.' This is not just a matter of wanting too much; it is a matter of wanting without any idea why we want what we want. To desire with no good other than desire itself is to desire arbitrarily. To desire with no telos, no connection to the objective end of desire, is to desire nothing and to become nothing. 'I abandoned you to pursue the lowest things of your creation. I was dust going to dust.'"

William Cavanaugh, Being Consumed, 13-14.

Döden och livet

(denna inför-söndagen-text publicerades i Världen idag, idag.)

GT: Jesaja 26:19
Epistel: 2 Kor 4:7-14
Evangelium: Johannes 11:28-44

Denna söndags tema är så stort, så omutligt grundläggande, att det kan vara svårt att tala och tänka kring. Vad kan man egentligen säga om “Döden och livet”? Ett sådant ämne kan bli så svåråtkomliga att det nästan blir banalt eller obekvämt komiskt. För sin inre blick ser man Bergmans vitsminkade vålnad som säger "“Jag är Dööödn"”. Den som pratar obesvärat om döden kan tyckas antingen sjukligt svårmodig eller verklighetsfrånvänd och naiv.

Men döden förblir aldrig inlåst, glömd eller bortskrattad. För en tid reducerad till ett samtalsämne i kaféer och salonger kanske, men borttrollad eller överlistad blir han aldrig. När någon vi älskar dör förvandlas all vår vaga ängslighet till något som är omöjligt att sätta ord på. Du fattas mig, morfar.

För några år sedan var jag på en konsert med Kent i Stockholm. Vi var flera tusen människor som stod i ett gigantiskt vitt tält och lyssnade på musiken från deras nysläppta skiva “"Du & Jag Döden"”. Konserten slutade med att Jocke Berg, och de flesta i publiken, sjöng textraden "“vi skall alla en gång dö"” om och om igen. Sen kom en smäll och askliknande konfetti spreds i tältets varma luft. I högtalarna började de spela en gospellåt om himmelriket och alla gick sakta ut i sommarnatten. Det var en bisarr upplevelse. Tusentals storstadsbor gav sig hän i något som inte kan liknas vid något annat än ett sekulärt väckelsemöte. Istället för att förfasa sig kan man ana den rädsla och längtan som inte ligger långt från ytan hos den annars så avkristnade svensken. Tanken på döden snuddar vid den nerven.

Minnet av den kvällen är för mig nära förknippat med en man jag mötte på tunnelbanan en sen kväll i Chicago. Han steg på tåget bärandes på en stor sopsäck och satte sig mitt emot mig och sa "“En gång var jag en bebis. Nu är jag en man. Jag växte upp. Jag vet inte hur."” Han upprepade denna ramsa i flera minuter utan att jag kunde få någon kontakt. En stund senare stod jag på en perrong och såg honom försvinna bort med tåget. Hos honom hade den städade och socialt smidiga ytan krossats någonstans längs vägen och kvar fanns bara det blödande såret och frågorna.

I söndagens evangelietext möter Jesus denna dödens verklighet när han står framför sin älskade vän Lasarus’ grav. När han nyss mötte Lasarus syster sa han: “"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö"” (Joh 11:25-26). Efter denna tydliga proklamation av att i Jesu egen person är Livet förkroppsligat låter evangelisten oss ändå veta att “"Jesus grät”". Varför gråter Jesus? Den katastrof som varje människas död innebär är inget som Jesus skyndar förbi för att snabbt rätta till. Världens brustenhet är inte ett symptom som han observerar kyligt och distanserat. Han tar sorgen till sig och låter den röra vid sitt inre. Det är bara då hans livgivande ord kan väcka till liv.

I episteltexten ser vi hur detta medlidande lever vidare och kommer till uttryck i Paulus liv: "“Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er"” (2 Kor 4:10-12). Apostelns djupa förening med Kristus har gjort honom medveten om att hans lidanden förmedlar liv till syskonen i Korinth. George MacDonald skrev att “"Kristus led inte för att vi skulle slippa lida, utan för att våra lidanden skall bli som hans"”. Är det inte så att om vi förblir nära den brustna världen, inte skyr den med blicken och beröringen, utan istället med svaga händer lyfter upp den till Jesus så kan Guds liv spira där vi minst anar det.

Ja, vi ska all en gång dö. Men tillsammans med den döende rövaren på korset kan vi viska och be: “"Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike”."

Vila i frid morfar, och må det eviga ljuset lysa för dig!

Neutral Man's Burden

Om vi formas av vår livsberättelse, låter våra erfarenheter påverka vårt omdöme, är vi då mindre objektiva? Tydligen enligt vissa domare i USAs högsta domstol.

Colbert lysande som alltid.

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
The Word - Neutral Man's Burden
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Meryl Streep

Sankt Onuphrius

ni missar väl inte att det är Sankt Onuphrius dag idag?




källa: The lives of the fathers, martyrs, and other principal saints (1845) (http://books.google.com/books?id=WbxjAAAAMAAJ&printsec=toc)


en annan version, från Nordisk familjebok (1914):

one of those days

Sigge Eklund skrev en gång en fantastisk bloggtext om hur shuffle i iTunes alltid har rätt, hur den skapar fantastiska och oväntade kombinationer, som får låtarna att betyda något nytt.

Prenumererar man på twitterflödet @chrysostomhours får man små böner inslumpade mellan sina vänners upplevelser och reflektioner. Alan Jacobs skrev om detta fenomen idag här. Och strax efter att jag läste det ser jag detta i mitt twitterflöde. Två av mina vänner hade en jobbig dag på jobbet, samtidigt, men på varsin sida av Atlanten:

C'est Ne Pas Ma Maison

en kortfilm från en kulturblogg en vän borta i Amerikat driver.

Vignette II: Ce N'est Pas Ma Maison from jmharper on Vimeo.

"...memory is not an instrument for surveying the past but its theater. It is the medium of past experience, just as the earth is the medium in which dead cities lie buried."

—Walter Benjamin, "The Image of Proust

kolla in resten av deras sida: http://wunderkammermag.com/

Heliga Trefaldighetsdagen

det har varit en lång bloggpaus. men här kommer en text som jag skrivit till dagens Världen Idag: en reflektion inför söndag.

----

Läsningar:

GT: 5 Mos 6:4-9
Epistel: Romans 8:14-17
Evangelium: Mt 11:25-27

Söndagen efter Pingst firar vi Heliga Trefaldighetesdag. Kopplingen mellan pingstfirandet och vår tro på den treenige Guden är inte slumpartad. Det är ju genom Anden som Kyrkan inlemmas i Sonen — som hon blir hans kropp — och det är genom Anden som hon lär sig att säga både “Jesus är Herre!” och “Abba! Fader!” (1 Kor 12:3; Rom 8:15). Precis som Jesus lovade så har Kyrkan erfarit att Anden har väglett oss till sanningen att Gud är treenig. För många av oss är dock läran om Treenigheten knappt något mer än ett problem, en förvirring. Något vi (förhoppningsvis) vet att vi bör tro på men som egentligen inte spelar någon direkt roll i våra liv.
I vår gammaltestamentliga läsning möter vi det bibliska grundbudskapet och det judiska folkets eviga credo: “Hör, Israel! HERREN är vår Gud, HERREN är en. Du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” I kontrast till de kringliggande folkens tätbefolkade pantheon har Israel bara en Gud. Som en brud skall hon älska endast honom (Jer 2:2). Israel är hans förstfödde son, kallad att frambära offer till den ende Guden (2 Mos 4:22).
I Kristus möter vi verkligheten som anats i det gamla förbundets skuggspel. Här ser vi Sonen som lever i ständig gemenskap med sin Fader. Om och om igen anar vi ett bråddjup när vi hör deras kärleksfulla samtal. Det är som bedjare vi tydligast ser att Jesus är Gud: “Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn… Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11:25-27).
Uppenbarelsen om Fader är anförtrodd till dem “som är som barn”. I Jesu undervisning om bönen är detta en central punkt: Vi får låna hans perspektiv, vi får stå med honom riktade mot Gud och säga “Fader vår som är i himmelen”. I Romarbrevet visar Paulus oss att detta bara är möjligt genom den Helige Ande som gör oss till “Guds söner” som ropar “Abba!”. I detta barnaskap delar vi Sonens lydnad och bön, och främst den bön som blev handling i korsdöden: “vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”. När vi talar med vår Fader lever vi “i Kristus” och Anden kan då “vädja för oss med rop utan ord” (Rom 8:14-27). Treenigheten blir då vårt hem. Den värld vi lever i — och det liv vi lever.
Vi möter Gud som treenig i bönen. Men bönen sker alltid i och med kroppen — Kyrkan. Därför leder enligt Paulus bekännelsen till “en Ande”, “en Herre” och “en Fader” nödvändigtvis till bekännelsen till “en enda kropp”. Aposteln uppmanar oss att “sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten” (Ef 4:3-6). Det är endast i en djupare förening med den treenige Guden som sann gemenskap och kärlek kan bli en verklighet. Och det är endast i sann kärlek till varandra som vi kan lära känna denne Gud. Därför sjunger den Ortodoxa kyrkan i varje gudstjänst: “Låt oss älska varandra så att vi med ett sinne kan bekänna: Fader, Son och helig Ande, den odelbara Treenigheten av ett och samma väsen.”
“Kom, allt folk, låt oss hylla Gud i tre personer: Fadern i Sonen med den Helige Ande. Ty Fadern föder sedan all tid Ordet som delar hans rike och hans evighet, och den Helige Ande är i Fadern, ärad med Sonen, en enda kraft, ett enda väsen, en enda gudom. Det är den som vi hyllar med orden: Helige Gud, du som skapat allt genom Sonen med den Helige Andes hjälp; Helige Starke, genom vilken vi lärt känna Fadern och genom vilken den Helige Ande har kommit till världen; Helige Odödlige, tröstens Ande, som utgår från Fadern och vilar i Sonen — Heliga Treenighet, ära vare dig!” (Stora pingstliturgin enligt bysantinsk rit)

kampen mot ondskan (inspelning)

har nu laddat upp inspelningen från Hans Johanssons predikan:



ladda ner fil 1



ladda ner fil 2



ladda ner fil 3

kampen mot ondskan

(Den 29 februari 2008 avled Hans Johansson. Hans sista predikan var på den tredje söndagen i fastan, några dagar tidigare, på temat “Kampen mot ondskan”. Nu när vi på söndag firar denna söndag igen bör vi lyssna på hans sista profetiska ord. Det som följer är anteckningar från denna predikan. Må hans minne vara evigt och må han vila i frid.)

Evangelietext: Markus 9:14–32; Luk 11:14-26

I evangelietexten läser vi om en pappa som kommer till Jesus: “Jag har kommit till dig med min son som har en stum ande … ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom.” Finns det verkligen demoner, som plågar människor på det här sättet? Kan man på allvar tro det i Sverige? När vi läser evangelierna stöter vi ideligen på orena andar som på olika sätt håller människor bundna, i skam och förnedring. Jesus har kommit för att befria människorna och världen från det onda. Demonerna skriker: “Vad har du med oss att göra, Jesus, du den högstes Son?” Demonerna förstår mer än människorna.
Att veta vem Jesus är men ändå avvisa honom, det är demoniskt. Det som skiljer Guds barn från demonerna är inte kunskap, utan kärlek. Kärleken ser den Andre, som en gåva. Någon att respektera, att vörda. Ondskan ser den Andre som ett problem, som ett hot, som en möjlighet att utnyttja, att sko sig på. Får ondskan makt med oss, så frammanar den girighet och förakt. Det demoniska ödelägger. Ödelägger vår personlighet, förstör vår gudslikhet.
Det började med ett avfall från Gud i änglavärlden när en ängel tog blicken från Gud och vände den mot sig själv. Istället för att i tillbedjan skåda kärleken i Gud, vände han blicken mot sig själv. Jag skall sätta mig högst. Sätta min tron över allt annat. Det är ondskans röst, den röst som människan väljer att tro redan i Edens lustgård. Den röst som säger: “JAG!” Här föds fröet till egot, det självupptagna. Det är denna onda röst som försöker få Jesus på fall. Satan frestar honom att slå vakt om sig själv. Frestelsen är att vara “rädd om sig”. “Var smart, du som har makt, använd dina möjligheter. Skaffa dig ett bra liv, skaffa dig makt. Gud kan du inte lita på. Vänd blicken mot dig själv, satsa på ditt ego.”
När Jesus talar med sina lärjungar om att han går mot lidande, förkastelse och död så tillrättavisar chefslärjungen Petrus honom “må Gud bevara dig Herre, något sådant ska aldrig ske” Vad händer? Jesus vänder sig mot Petrus och säger “Håll dig på din plats, Satan. För dina tankar är inte Guds, utan människors” Tänker människor sataniskt? Tydligen. Är det sataniskt att slå vakt om sig själv? Är det sataniskt att skydda sig för korsets väg? Det är det Jesus säger. Den gudomliga kärleken är den självutgivande kärleken. Den kärlek som inte slår vakt om sig själv.
När en människa vill hejda denna kärlek så är det en satanisk röst som talar. I Edens lustgård lyssnade vi till denna sataniska röst. Sedan dess har vi varit rädda för Gud. Sedan dess har vi varit rädda för varandra. Ondskan får makt med oss genom egot. Med ett själviskt, protektionistiskt ego så har vi fienden inom oss. Vi är fiender till oss själva. Men när vi ser på varandra med goda ögon, när vi litar på varandra. Då behöver vi inget ego. Det finns ingen anledning till det.
Att leva från sitt ego, är som att bränna rökelse till Satans ära. Han slår sig i sällskap med egot och flätar sig in i det. För att så allt fastare leda oss bort från Guds ansikte. Även om det onda finns i oss är det inte vårt sanna jag. Vi behöver någon som öppnar våra ögon för vilka vi är i vår relation till vår skapare. Vi behöver någon som befriar oss från det självupptagna. Instängdheten i oss själva. Egot som är styrt av rädsla, det vi gjort till vårt jag. Jesus kan befria oss därför att i honom finns ingen rädsla.
Jesus har inget ego. Vem är han? Han är inget ego. Han är relation. Han är sin Faders älskade Son. Han lever i kärleken. Han lever i den rena kärleken som driver ut all fruktan. Han är inte rädd för något, för någon. Inte ens döden. Han är beredd att dö därför att ingenting kan skilja honom från Faderns kärlek. Genom Anden kommer han att väckas till liv. Kärleken är starkare än allt ont. Den övervinner allt. Den övervinner döden. Och därför kan inget hot skrämma honom. Han dömer ingen. Han vill allas väl. Därför att han älskar alla. Även den som i förakt för hans svaghet naglar fast honom vid korset.
Pojken låg där så livlös att alla sa att han var död. Det är så vi föreställer oss att det kommer bli. “Jag vägrar släppa taget om mitt ego. Jag kommer dö!” Men Jesus tog hans hand och reste honom upp.

kristen hipster?

lite självransakan såhär i fastetider.

"Christian Hipster Likes and Dislikes (By No Means Exhaustive… Just a Sampling)

Things they don’t like:
Christian hipsters don’t like megachurches, altar calls, and door-to-door evangelism. They don’t really like John Eldredge’s Wild at Heart or youth pastors who talk too much about Braveheart. In general, they tend not to like Mel Gibson and have come to really dislike The Passion for being overly bloody and maybe a little sadistic. They don’t like people like Pat Robertson, who on The 700 Club famously said that America should “take Hugo Chavez out”; and they don’t particularly like The 700 Club either, except to make fun of it. They don’t like evangelical leaders who get too involved in politics, such as James Dobson or Jerry Falwell, who once said of terrorists that America should “blow them all away in the name of the Lord.” They don’t like TBN, PAX, or Joel Osteen. They do have a wry fondness for Benny Hinn, however.

Christian hipsters tend not to like contemporary Christian music (CCM), or Christian films (except ironically), or any non-book item sold at Family Christian Stores. They hate warehouse churches or churches with American flags on stage, or churches with any flag on stage, really. They prefer “Christ follower” to “Christian” and can’t stand the phrases “soul winning” or “non-denominational,” and they could do without weird and awkward evangelistic methods including (but not limited to): sock puppets, ventriloquism, mimes, sign language, “beach evangelism,” and modern dance. Surprisingly, they don’t really have that big of a problem with old school evangelists like Billy Graham and Billy Sunday and kind of love the really wild ones like Aimee Semple McPherson.

Things they like:
Christian hipsters like music, movies, and books that are well-respected by their respective artistic communities—Christian or not. They love books like Resident Aliens by Stanley Hauerwas and Will Willimon, Rich Christians in an Age of Hunger by Ron Sider, God’s Politics by Jim Wallis, and The Imitation of Christ by Thomas a Kempis. They tend to be fans of any number of the following authors: Flannery O’Connor, Walker Percy, Wendell Berry, Thomas Merton, John Howard Yoder, Walter Brueggemann, N.T. Wright, Brennan Manning, Eugene Peterson, Anne Lamott, C.S. Lewis, G.K. Chesterton, Henri Nouwen, Soren Kierkegaard, Pierre Teilhard de Chardin, Annie Dillard, Marilynne Robison, Chuck Klosterman, David Sedaris, or anything ancient and/or philosophically important.

Christian hipsters love thinking and acting Catholic, even if they are thoroughly Protestant. They love the Pope, liturgy, incense, lectio divina, Lent, and timeless phrases like “Thanks be to God” or “Peace of Christ be with you.” They enjoy Eastern Orthodox churches and mysterious iconography, and they love the elaborate cathedrals of Europe (even if they are too museum-like for hipster tastes). Christian hipsters also love taking communion with real Port, and they don’t mind common cups. They love poetry readings, worshipping with candles, and smoking pipes while talking about God. Some of them like smoking a lot of different things.

Christian hipsters love breaking the taboos that used to be taboo for Christians. They love piercings, dressing a little goth, getting lots of tattoos (the Christian Tattoo Association now lists more than 100 member shops), carrying flasks and smoking cloves. A lot of them love skateboarding and surfing, and many of them play in bands. They tend to get jobs working for churches, parachurch organizations, non-profits, or the government. They are, on the whole, a little more sincere and idealistic than their secular hipster counterparts."

källa

dröm

"Författaren har i detta drömspel ... sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen."

- August Strindberg "Ett drömspel"

"Who will show those who blaspheme against the Creator and speak ill of this body of our soul the goodness of which they have received though they are passible in that they were joined to an organon such as this. They bear witness to my words, who in the hallucinations of dreams are terrified by the demons and flee to wakefulness as though to the side of the angels when the body suddenly awakens."

- Evagrius av Pontus

köttet blev ord; Ordet blev kött.

härifrån

hemmasnickrad tradition

Alan Jacobs (från min alma mater Wheaton College) har skrivit en fantastiskt intressant och viktig artikel i First Things. "Do-It-Yourself Tradition" heter den. Han behandlar ett gäng böcker från bl.a. Emergent- och New Monasticism-rörelserna. Båda dessa rörelser låter sig inspireras av teologi och praxis från den tidiga kyrkan, från katolsk och ortodox tradition. men kan kan man plocka från ett smörgåsbord och skapa sin egen tradition?

frågan är aktuell. min morbror ifrågasatte häromdagen (i Dagen) tendensen att hämta inspiration i "gamla kyrkor". förvånansvärt. men jag får återkomma till varför jag (föga förvånande) tycker han har helt fel.

"Many monks and nuns say that they retreat to the monastic life because their faith is too weak to flourish in the saeculum. And if such a retreat, in any of its forms, is not as attractive to Christians as it once was, it may be because we have more protections than our ancestors did from an experience of utter exposure.

Some of our protections are material, some political, some psychological, but in any case the world has seen, over the past few centuries, a move from the “porous self” to the “buffered self.” These are terms coined by the philosopher Charles Taylor. “The porous self is vulnerable,” he writes, “to spirits, demons, cosmic forces”—and, I would add, to ­unpredictable natural forces and political authorities who know little or nothing of the rule of law. “And along with this go certain fears that can grip it in certain circumstances. The buffered self has been taken out of the world of this kind of fear.”

The practices of the ancient Church were forged in eras of the porous self and were responsive to its fears and vulnerabilities. Can they be nearly as meaningful to us, surrounded by our protective buffers, as they were to our ancestors? Does their evident power suggest to us that we have paid too high a price for our buffers, that we may need to be more exposed? The self that can pursue the via illuminativa—that can be illuminated by God—may open itself to the demonic as well as the divine. The disciplines and practices of our Christian ancestors are not toys or tools; they are the hope of life to those who are perishing. This is what Alasdair ­MacIntyre had in mind when he said that, here among the ruins of our old civilization, what we may be waiting for is a new St. Benedict: someone who can articulate a whole way of life and call us to it.

The turn to the Christian past is indeed welcome, but it may demand more of us than we are prepared to give. In contemplating the witness and practices of our ancestors, we may discover that we’d rather remain within our buffers—if we can. But can we? Current electronic technologies—from blogs to texting to online banking to customer-specific Google ads—may be drawing us into a new age of porousness, with new exposures, new vulnerabilities. And in such a new age the hard-earned wisdom of our distant ancestors in the faith may be not just a set of interesting ideas and recommendations but an indispensable source of hope. Those who have ears to hear, let them hear."

läs resten här.

UPPDATERING 27 februari:

Stefan Swärd skriver debattartikel i DAGEN om emergent, läs här.

everything's amazing, nobody's happy

Jonathan Johansson - En hand i himlen

kristen kultur?

en av den kristna bloggosfärens bästa skribenter millinerd skriver på First Things blogg om kyrkans relation till kulturen.

"To scan the popular Christian publications today is to conclude that the category of heresy has not been lost, but it has been relocated. The new anathema is “cultural Christianity.” “Missional Christians” disparage it. The supposed demise of Christendom is the rallying cry of young, hip evangelicals. Many would prefer to be labeled “Arian” than derided as “Constantinian.” They suspect even classical Christian doctrine, infected as it supposedly is with the cultural categories of Greek thought.

For them, culture is as dispensable to Christianity as a hermit crab’s shell is to the crab. The true essence of the gospel might don cultural attire when necessary, but only to just as quickly cast it off, seeking new garb to attract a fresh set of converts. Hence the jettisoning of one more outgrown shell—the Mainline Protestant ascendancy of American Christianity—is cause for the post-Christendom crowd to rejoice. From this perspective, glorious stone edifices in Manhattan such as Fifth Avenue Presbyterian and St. Thomas’ Episcopal are but discarded seashells scattered on the church’s historical shoreline. The Holy Spirit has found new and better habitations, like house-churches and theology-on-tap sessions in bars.

For others, culture is less easily distinguished from Christianity. It is almost as indispensable to Christianity as a turtle’s shell is to the turtle. A turtle is permanently fused to its habitation by its backbone and ribs; the shell is inextricable from the creature itself. Removing it would rip the animal apart. In its single shell lie a turtle’s protection, distinction, and beauty. This unique relationship to its hardened exterior is what places turtles among the earth’s oldest reptiles—contemporaries of both dinosaurs and us. This relationship to culture calls to mind St. Patrick’s Cathedral, also on Fifth Avenue. When one thinks of “American Catholicism,” one does not think of an abstract idea—one thinks instead of the shimmering stone edifice packed with worshipers at 3 p.m. on any given weekday in a way that its neighboring churches, say St. Thomas’ and Fifth Avenue Presbyterian, are not."

läs resten här.

den förlorade sonens söndag

(jag skrev texten nedan åt Världen Idag och den trycktes i fredags. idag firas i Ortodoxa kyrkan den förlorade sonens söndag, en av de söndagar som förbereder oss inför den stora fastan)

Evangeliet enligt Lukas 15:11-32

Nostalgi. Vad tänker du på när du hör det ordet? För någon i min ålder handlar det kanske om att se klipp från "Fångarna på fortet" på YouTube. Eller att minnas tuggummipinnen i 80-talets lakritspuck. Nostalgi är något man gottar sig i. Ordet kommer från grekiskan och består av två led: "nostos" som betyder att återvända, och "algos" som betyder att lida. Ordet försöker alltså uttrycka det lidande som uppstår när vi längtar efter att återvända, att få komma hem.

I Jesu berättelse om den förlorade sonen målas denna nostalgi upp med tydliga färger. I svinstian händer någonting. Efter att ha slösat bort allt han fått av sin far har han bara minnen kvar. Och de brinner i hans inre. Kanske finns det en plats för mig fortfarande. Ett hem. I vår svenska översättning står det att han "kom till besinning". Ordagrannt betyder grekiskan att han "kom till sig själv". Här har vi alltså en annan sorts återvändo. En som handlar om att hitta sig fram på den snåriga vägen till mig själv. Men detta förutsätter att man har tappat bort sig själv. Och det sker ofta helt utan dramatik, som att somna.

Vi vet inte hur det kom sig att den yngste sonen valde att gå i exil. Antagligen blev livet på gården sakta men säkert mer och mer meningslöst. Samma gamla sysslor. Samma eländige bror Duktig. Och samtidigt möttes han av lovande rykten från fjärran länder. Under arbetsdagen dagdrömde han om pengar, om den lättköpta avkopplingen. Det var aldrig här lyckan fanns, utan alltid där. Och för varje gång han valde att vända bort sitt ansikte från sin far, eller att inte trösta en trött mor, och istället lägga ytterligare ved på sin febriga dröm om lycka någon annanstans, då tappade han bort en bit av sig själv.

När vi för första gången möter Odysseus i Homeros stora epos sitter denna världslitteraturens mest kände landsflykting och gråter hämningslöst. Hans hemlängtan håller på att kväva honom. Men det måste nog erkännas att hans tårar också till viss del fälls för hans eget ödes skull. När han nu efter alla år som gått väljer att fly den gudomliga nymfen Kalypsos famn, för att återvända till sin hustru Penelope, väljer han också bort odödligheten som erbjudits honom. Lämnar han gudinnan kommer han att återförenas med sin ungdoms kärlek, men han kommer också obönhörligen att dö. Det vi anar i berättelsen om den förlorade sonen är att återvändandet hem innebär något annat. Här står inte gudomlig kärlek i motsats till den jordnära verklighet som hemmet innebär. Odödlighet består i att omfamnas av Fadern och att dela en festmåltid med honom, där änglarna gläder sig över syndaren som vänt hem.

För att hjälpa oss att inte förlora oss i dagdrömmar, eller förvandla vår tro till en idé, går Kyrkan om några veckor in i den stora fastan. Detta är vår årliga övning i att återvända hem till Fadern. Låt oss nu sjunga med Psaltaren "Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion … hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land?" (Ps. 137:1,4) och öva oss i väntan. Vi som liksom den förlorade sonen har förlorat oss själva i ett främmande land har fått Abraham som förebild, han som "i tro slog … sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält … Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt" (Heb. 11:9-10).

philip rizk frisläppt

alhamdulillah!

the entrance of sin

Yes, there was a tree, and upon it, among the wax leaves, an order of fruit which hung plentifully, glazed with dew of a given morning. And there had been some talk off and on—nothing specific—about forgiving the inclination to eat of it. But sin had very little to do with this or with any outright prohibition.

For sin had made its entrance long before the serpent spoke, long before the woman and the man had set their teeth to the pale, stringy flesh, which was, it turns out, also quite without flavor. Rather, sin had come in the midst of an evening stroll, when the woman had reached to take the man’s hand and he withheld it.

In this way, the beginning of our trouble came to the garden almost without notice. And in later days, as the man and the woman wandered idly about their paradise, as they continued to enjoy the sensual pleasures of food and drink and spirited coupling even as they sat marveling at the approach of evening and the more lush approach of sleep, they found within themselves a developing habit of resistance.

One supposes that, even then, this new taste for turning away might have been overcome, but that is assuming the two had found the result unpleasant. The beginning of loss was this: Every time some manner of beauty was offered and declined, the subsequent isolation each conceived was irresistible.

från Scott Cairns bok "Philokalia"

drogad unge

ökenkyrka

kyrkoruin i egyptiska Saqqara. bildkälla, med många fler vackra bilder.

heliga rum

lägg märke till kombinationen av bildspråk som beskriver kyrkorummet: tempel, tabernakel, altare, nådastol. en plats för änglar och martyrer. en "verkstad" för den himmelska nåden. en plats med helande "kunskap" [gnosis]. amen.

(från ett koptiskt kyrkoinvigningsritual. manuskript från 1000-talet. hela texten som inscannad pdf här.)

herre förbarma dig

koptiska och arabiska

Klemens av Alexandria (eller: mer bidrag till kristen humanism)

från Mertons bok "The Wisdom of the Desert".

kristen välfärd (eller: länge leve Konstantin)

"Julian 'the Apostate' saw how the Christian church grew “due to philanthropy to strangers, burial of the dead and seeming purity of life.” Pagans needed to catch up, and this meant charity: “In every city,” he ordered, “numerous hostels should be established that strangers, whether or not of our faith, may experience our philanthropy whenever they need it.” And, “Teach the adherents of our religion to add voluntary contrubitions and accustom them to philanthropy. It is shameful when our poor lack assistance.”

Augustus and later emperors fed the populace of Rome, but they didn’t have a social welfare service. That’s a Constantinian inheritance, one that Julian couldn’t give up."

från Leithart.

dagens evagrius

Pride cast the archangel from heaven and made him fall to earth like lightning (Isa. 14:12; Luke 10:18). Humility leads a person up to heaven and prepares him to dance with the angels.

Eight Thoughts 8.11

humanism

ord att tugga på:

"Christ, the final Adam, by the revelation of the mystery of the Father and His love, fully reveals man to man himself and makes his supreme calling clear."

(tanke från denne man, som citeras i detta dokument.)

fisk

källa

sms från Gaza

"Dette sterke ropet kommer fra Mads Gilbert, den norske legen som hjelper till ved et sykehus i Gaza. De bombet det sentrale grönsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadede, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i död, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hörer vi tanks.
Fortell videre. Alt. GJÖR NOE! GJÖR MER! Vi lever i historieboka nå, alle!" via Dagen

helgon

benj on ice