tranströmer

Jobbar på engelska översättningar av Tomas Tranströmer. Här kommer en (preliminär) översättning av hans dikt ""Kort paus i orgelkonserten":

Short intermission in the organ concert

The organ stops playing and the church is dead silent
but only for a couple of seconds.
So the faint hum presses through from
the traffic out there, the bigger organ.

Yes we are surrounded by the traffic’s mumbling march
along the walls of the cathedral.
There glides the outer world like a transparent film
and with struggling shadows in pianissimo.

As if it belonged to the sounds of the streets I hear one
of my pulses beat in the silence,
I hear my blood circulating, the cascade that is hidden
inside of me, that I walk around with,

and close as my blood and distant as
a memory from the age of four
I hear the truck driving past making the
six-hundred year old walls tremble.

This is as different from a motherly embrace as anything
can become, still I am a child right now
who hears the grownups talking far away, the winners’
and the losers’ voices mingling.

In the blue pews sits a scattered congregation.
And the pillars rise like strange trees:
no roots (just the common floor) and
no crown (just the common ceiling).

I relive a dream. That I am standing in a cemetery
alone. Everywhere heather is shining
as far as the eye reaches. Who am I waiting for? A friend.
Why isn’t he coming? He is already here.

Slowly death turns up the light from below, from the ground.
The moor shines increasingly purple –
no in a color no one has seen… until the morning’s pale
light whines through the eyelids




and I wake up to that unshakeable MAYBE that
carries me through this tottering world.
And every abstract image of the world is impossible like
a blueprint for a storm.

At home stood all-knowing Encyclopedia, one meter in the
bookshelf, I learned to read in it.
But every human gets his own encyclopedia written,
it grows in every soul,

it is written from birth and onward, the hundred-thousands
of pages standing pressed against each other
and still with air in between! like the quivering leaves in
a forest. The book of contradictions!

What is written there changes every moment, the images
retouch themselves, the words flicker.
A surge rolls through the whole text, it is followed by
the next surge and the next…

Svenska:

Kort paus i orgelkonserten

Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från
trafiken därute, den större orgeln.

Ja vi är omslutna av trafikens mumlande som vandrar
runt längs domkyrkans väggar.
Där glider yttervärlden som en genomskinlig film
och med kämpande skuggor i pianissimo.

Som om den ingick bland ljuden från gatan hör jag en
av mina pulsar slå i tystnaden,
jag hör mitt blod kretsa, kaskaden som gömmer sig
inne i mig, som jag går omkring med,

och lika nära som mitt blod och lika långt borta som
ett minne från fyraårsåldern
hör jag långtradaren som går förbi och får de sex-
hundraåriga murarna att darra.

Här är så olikt en modersfamn som någonting kan
bli, ändå är jag ett barn just nu
som hör de vuxna prata långt borta, vinnarnas och
förlorarnas röster flyter ihop.

På de blå bänkarna sitter en gles församling. Och
pelarna reser sig som under liga träd:
inga rötter (bara det gemensamma golvet) och ingen
krona (bara det gemensamma taket),

Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-
gård ensam. överallt lyser ljung
så långt ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför
kommer han inte? Han är redan här.

Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från mar-
ken. Heden lyser allt starkare lila -
nej i en färg som ingen sett...tills morgonens bleka
ljus viner in genom ögonlocken

och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som
bär mig genom den vacklande världen.
Och varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som
ritningen till en storm.

Hemma stod allvetande Encyklopedin, en meter i
bokhyllan, jag lärde mig läsa i den.
Men varje människa får sin egen encyklopedi skriven,
den växer fram i varje själ,

den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusen-
tals sidorna står pressade mot varann
och ändå med luft emellan! som de dallrande löven i
en skog. Motsägelsernas bok.

Det som står där ändras varje stund, bilderna retu-
scherar sig själva, orden flimrar.
En svallvåg rullar genom hela texten, den följs av
nästa svallvåg, och nästa...

Bertrand Russell talking about exact thinking in philosophy

Ett fint exempel på hur illa det kan gå när den vetenskapliga metoden får bestämma vad "sanning" är. Allt som inte är exakt, logiskt och abstarkt är uteslutet. Vad händer då med konst, etik och framför allt teologi?

hej hej bloggosfär

nu när jag antagligen har skakat av mig de flesta av mina läsare, återvänder jag. melodramatiskt, jag vet. inte för att så värst många sitter och biter naglarna i väntan på en ny text från mig. tyvärr säger jag "skakat av mig" någorlunda uppriktigt. ett skäl till att jag slutade skriva var att jag hade alltför många små "stop-and-chats" (curb your enthusiasm-term) med folk som sa att de läste min blogg. det skrämmde mig lite. jag vet väl inte riktigt varför. delvis, kännde jag att jag inte riktigt kunde skriva vad jag ville. jag fick ju även lite småroliga kommentarer i bloggen och anorstädes om "vad ekmans grabb skriver" osv. hur som helst. oh well, som vi säger här borta.

här rullar terminen på iaf. det är ju sista terminen, vilket innebär att jag måste slutföra alla projekt och uppfylla alla krav. i förrgår tog jag ett matteprov som jag skulle tagit för fyra år sen, min första termin här. man måste bevisa att man har vettig kunskap i matte. själv bytte jag från natur till sam i gymnasiet för att jag inte är en siffer och ekvations-människa. så nu, sju-åtta år senare, fick jag rå plugga (i sista minuten så klart) alla regler för algebra och geometri osv. men jag fick just reda på att jag klarade det. 24 av 25 rätt dessutom. fantastiskt skönt.

och sen var det prov i historia idag. en sån där irriterande överblickskurs. provet idag täckte: Kina, Indien, Grekland, Romarriket, Karl den Store osv. men det gick bra.

den kommande veckan kommer innebär slutförandet av mitt gigantiska arbete om Hans Urs von Balthasar. Jag ska nämligen skicka in det som "writing sample" till ett jobb på den katolska tidskriften First Things. det blir skönt att bli klar med detta som hängt över mig i ett år.

Ja, detta blev ju en lista över var jag gjort på sistone. Men detta är mitt liv. Nu ska jag läsa lite Gadamer innan jag går till mitt seminarium. Jag uppskattar boken vi läser väldigt mycket. Gadamer talar om konst och historia som källor till sanning och kunskap. Vi bör inte förlita oss bara på empirisk vetenskap och rationalism (a'la Kant och Upplysning). Mer om detta en annan gång.

Hur som helst: Hej allihopa. Vi hörs.

b.

Calvin says somewhere that each of us is an actor on a stage and God is the audience. The metaphor has always interested me, because it makes us artists of our behavior, and the reaction of God to us might be thought of as aesthetic rather than morally judgmental in the ordinary sense. How well do we understand our role? With how much assurance do we perform it? I suppose Calvin's God was a Frenchman, just as mine is a Middle Westerner of New England extraction. Well, we all bring such light to bear on these great matters as we can. I do like Calvin's image, though, because it suggests how God might actually enjoy us. I believe we think about that far too little. It would be a way into understanding essential things, since presumably the world exists for God's enjoyment, not in any simple sense, of course, but as you enjoy the being of a child even when he is in every way a thorn in your heart.



--från Gilead (Marilynne Robinson)

(en kompis skickade citatet till mig. har inte läst boken än...)

ps. hej allihop. ds.

i väntan på grodregn....

först påssjuke-epidemi. nu stormar och översvämmningar. what next? grodor? förstfödda söner?

http://www.wheaton.edu/news/

long time no write

roomies:



ja, det var ett tag sen nu... vet inte om någon fortfarande kollar bloggen. tiden går. jag har varit tillbaka en månad nu.
blir inget mkt ikväll. en lista:

favoriter ur månadens kulturkonsumtion:

skivor:
Bob Dylan - Modern Times
M. Ward - Post-war

bio:
Little Ms. Sunshine
Jackass 2

konserter:
M. Ward

teater:
Hamlet

böcker:
Odyseen (anra gången i min Wheaton karriär)
Sophia - S. Bulgakov

TV:
Amazing Stories. Kortfilmer från mitten av 80-talet av Spielberg.

namn

Name Wizard



kolla in om du som jag (född 1982) passar in i mönstret. detta är nog statistik från amerika, vet inte dock. benjamin låg tydligen i luften runt tidigt 80-tal...

The De-Deification of the American Faithscape

Amerikansk nyhetssatir om religion

ny blogg

har dragit igång en ny blogg om kultur och teologi. hör av dig om du är intresserad av att bidra.

http://kulturochteologi.blogspot.com/

ipodbomb

varför skulle terroristerna välja att använda ipodar som utlösare till sina bomber? det räckte ju att en enda galning försökte gömma sprängdeg i sina skor, sen har man fått ta ev sig skorna varje gång man flyger. nu kommer man inte få ta med sig mobiler och mp3-spelare. suck.

idag har jagsuttit här i min stekheta lägenhet och översatt en oväntat komplicerad artikel, iklädd endast boxershorts.

ny mobbe

ny mobbe på födelsedagen. det är kul att nörda loss med nya prylar. födelsedagen var perfekt. kul att slippa vakna ensam i lägenheten på sin födesledag. istället gick jag upp klockan fyra och bad med bröderna på östanbäck. när dan var över och jag la mig på soffan här hemma o tittade på conan (runt midnatt) somnade jag och vaknade i samma position klockan halv nio i morse. med stel nacke.

det börjar göra ont i ryggen nu...

kombinera 90∘vinkel vid varje lovprisning av Treeningheten och att sitta och skriva på en halvdan stol och lite för högt skrivbord. i en perfekt värld skulle jag börja nyttja klätterväggen på wheaton till hösten.

/från östanbäck, nu med wireless i gästhuset

benjamin i bloggosfären

skriver detta från östanbäcks kloster, där de nuförtiden har wifi-nätverk. bra men farligt. hade ju tänkt vara koncentrerad och skriva. så sitter jag här o gör en bloggpost. jaja.. nedan kommer ett citat från missionXP-bloggen, där jag nämns...

"TIDSKRIFTEN 'KERYX'
KERYX BEHÖVS! är rubriken över artikeln om Keryx som Benjamin Ekman skriver. Keryx har underrubriken: "en tidskrift för teologi och andligt liv". Ambitionen är "att bemöta och förstå vår samtids problem och frågor." Ekman skriver: "Jag ser fram emot den dag då vi kan ändra underrubriken till "en tidskrift för teologi, det vill säga, andligt liv". Enligt fornkyrkan är teologen främst av allt en vaken och klarsynt bedjare. Det är en sådan teologi Keryx vill bedriva. En teologi som vill fördjupa sig i Skriftens vittnesbörd och lyssna till vad Anden gjort i sin Kyrka genom århundradena, samtidigt som vi vill tillämpa detta i den tid vi lever så att vi kan "fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga" (Judas v 3)

R E F L E K T I O N Kristus själv Härolden har gett uppdraget till varje Himlens ambassadör att också vara härold (keryx) med "det utropade budskapet" (kerygma), dvs Evangelium. M'Xp:s editor gläds över att läsa redaktören för Keryx skriva om vad Guds Ande gjort genom århundradena och påminns om vad Johannes Facius om just detta historiska perspektiv. Att han själv hade katolska tyska anor från århundraden tillbaka i sin släkt för att sedan själv verka i protestantismens danska pentekostala fåra - och att Anden faktiskt varit verksam före hans pingstpastorsliv. För honom och en annan f.ö. är detta stort, vilket Benjamin Ekman i Generation X lyfter fram. Vad att säga? Tre-faldigt Alleluja med gregorianska toner! Vad säger du, Benjamin? OK, eller...

Titta in på KERYX, gå runt och läs artiklar från det nya och de gamla numren av Keryx."


får kommentera detta senare.. är jag gen x? men visst sjunger jag gärna gregoriansk sång. gjorde det halv fem i morse...

Skönheten ska befria oss

RATZINGER, JOSEPH
När vi inte längre bara lär känna Kristus genom ord, utan när vi träffats av den pil som avlossats från hans paradoxala skönhet, lär vi verkligen känna honom och inte bara som en erfarenhet i andra hand. Då har vi mött den skönhet som äger sanningen, den befriande sanningen.

Artikeln bygger på ett föredrag hållet vid ett möte för organisationen Communione et liberazione i augusti 2002 i Rimini, Italien.

Artikeln var ursprungligen publicerad på www.zenit.org.

Under fastetiden slås jag varje år av en paradox, när jag läser tidegärden. I måndagens vesper under andra veckan förekommer det två olika antifoner. Den ena används fram till Stilla veckan och den andra gäller just för Stilla veckan och de är båda avsedda att vara tolkningsnyckel till psalm 44 i Psaltaren. Det är den psalm som beskriver konungens bröllop, hans skönhet, hans dygder, hans uppdrag och som därpå övergår i en lovsång till bruden. Under fastetiden inramas psalmen av samma antifon som används under den övriga delen av året: ”Du är den skönaste bland människor, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar.”

Det framgår tydligt att kyrkan läser denna psalm som en profetisk och poetisk utsaga om förhållandet mellan Kristus och kyrkan som ett äktenskap. Kyrkan bekänner att Kristus är den skönaste bland människor; den ljuvlighet som är utgjuten över hans läppar syftar på den inre skönhet som ligger i hans ord, på härligheten i detta budskap. Lovsången är ingen förenklad beskrivning av den yttre skönheten som visar sig i Kristi gestalt. I honom uppenbarar sig snarare den skönhet som hör ihop med sanningen, Guds egen skönhet, som inspirerar oss och som så att säga tillfogar oss kärlekens sår, ett heligt begär, som förmår oss att tillsammans med bruden, det vill säga i kyrkan, bryta upp och gå den kärlek till mötes som kallar oss.

Men på onsdagen i Stilla veckan byter kyrkan ut antifonen och anvisar oss att läsa ur Jesajas hymn (53:2): ”Han hade inget ståtligt yttre, inget utseende som tilltalade oss.” Hur går detta ihop? ”Den skönaste bland människor” är så ful att man inte vill titta på honom. Pilatus förevisade honom för folkskaran med orden: ”Ecce homo” för att väcka medlidande med denne plågade och slagne man som inte hade kvar någon yttre skönhet längre.

Augustinus skrev i sin ungdom en bok om det sköna och rätta och han älskade litteratur, musik och bildkonst lidelsefullt. Som den estet han var erfor Augustinus mycket starkt det motsägelsefulla i paradoxen i fråga och han insåg också att den lysande grekiska filosofin om det sköna inte utan vidare kunde avvisas i detta sammanhang, men att den ändå var mycket starkt ifrågasatt: vad som är skönt, vad skönhet betyder, måste på nytt utredas och erfaras genom lidande. Med tanke på det paradoxala i dessa texter talar han om ”två trumpeter” som fastän de frambringar diametralt olika toner ändå fylls av en och samma utandning – samma anda. Han visste att en paradox är ett motsatsförhållande, en skenbar orimlighet, men inte en oförenlighet. Båda utsagorna härrör från samma Ande som inspirerar hela Skriften, men som här spelar efter olika noter för att åstadkomma den helhet som rymmer den sanna skönheten, för att framställa själva sanningen för oss.

När man läser Jesajatexten infinner sig en fråga som också sysselsatt kyrkofäderna, nämligen huruvida Kristus var skön eller ej; därunder vibrerar den radikalare frågan om skönheten är sann eller inte, om det inte rent av är det fasansfulla som leder oss fram till den egentliga sanningen om verkligheten. Den som tror på Gud, på den Gud som uppenbarat sig som kärlek just i den korsfästes gestalt ”som älskade [...] intill slutet” (Joh 13:1), den människan vet att skönheten är sanning och sanningen är skönhet, men inför Kristi lidande lär sig den som tror också att den skönhet som är sann inbegriper sår, smärta, ja till och med dödens dunkla hemlighet och att sanningen endast kan nås genom att man accepterar smärtan och att man inte kan finna sanningen genom att undvika den.

En viss kunskap om att skönheten också har med smärtan att göra finns även närvarande i den grekiska tankevärlden – vi kan bara tänka på Platons Faidros. Platon betraktar mötet med skönheten som just den helande chocken, som rycker människan ur sig själv, gör henne hänryckt. Människan har, så säger han, förlorat den fullkomlighet som utrustats med från början. Nu befinner hon sig oavbrutet på jakt efter den helande urbilden. Minne och längtan åstadkommer att människan börjar söka och skönheten rycker henne ur vardagens letargi. Skönheten gör att hon lider. Med Platon kan vi säga: Längtans pil träffar människan, sårar henne och ger henne vingar, drar henne uppåt.



Aristofanes säger i sitt tal i Symposion, att de älskande inte vet vad de ytterst begär av varandra. Snarare står det klart att deras båda själar törstar efter något annat än att njuta kärlek. Men detta andra kan själen inte uttala; den anar bara vad den egentligen vill och den talar också till sig själv om detta i gåtor. På 1300-talet kan man hos den bysantinske teologen Nikolaus Kabasilas, i hans bok om livet i Kristus, återfinna Platons erfarenhet, då han talar om att målet för vår längtan fortfarande saknar namn. Men nu har det förvandlats och blivit kristet. Kabasilas säger: ”Det finns människor, som hyser en så stor längtan i sig att den övergår deras natur; de begär och förmår att sträva efter mer än det som naturligt tillkommer människan; sådana människor har brudgummen själv sårat; han har själv skickat en stråle av sin skönhet in i deras ögon. Sårets omfång förråder pilen och längtan visar hän mot den som skjutit av pilen.”

Skönhet sårar men just på så sätt stimulerar skönheten människorna att uppnå sin högsta bestämmelse. Det Platon, och Kabasilas ett och ett halvt årtusende senare, säger hör inte ihop med någon ytlig esteticism eller med irrationalitet, med flykt från klarhet och allvar och förnuft. Skönhet är kunskap, ett högre slags kunskap, eftersom den drabbar människorna med sanningens hela kraft. Kabasilas håller sig till den grekiska sfären då han utgår från kunskapen: ”Kärlekens grund är kunskap”, säger han. ”Kunskapen föder kärlek.” Någon enda gång kan kunskapen vara så oerhörd att den påverkar likadant som en kärleksdryck, fortsätter han, men tillägger att detta inte är någon generell utsaga. Som den grundlige filosof han är, skiljer han mellan två typer av kunskap: kunskap som bibringas genom undervisning och som alltid är en kunskap i andra hand. Den leder inte till kontakt med själva verkligheten. Den andra sortens kunskap är kunskap genom egen erfarenhet, som undfås genom att man berör tingen i sig.

”Så länge som vi inte smakat ett väsen, älskar vi inte heller föremålet, så som det måste älskas.” Att vara träffad av en stråle av den skönhet som sårar människorna är den egentliga kunskapen: att bli berörd av verkligheten, ”av Kristi personliga närvaro”, som han säger. Att bli överväldigad av Kristi skönhet är en verkligare och djupare kunskap än bara rationell härledning.

Vi får inte ringakta betydelsen av teologiska reflexioner, av exakta och omsorgsfulla teologiska studier – allt detta är absolut nödvändigt. Men att för den skull förakta eller avvisa den uppskakande erfarenhet som hjärtats möte med skönheten är, som om det inte vore en sann kunskapskälla, utarmar oss och föröder både tron och teologin. Detta sätt att nå kunskap måste vi återupptäcka – det är ett nödvändigt krav just nu.

Hans Urs von Balthasar bygger sitt opus magnum, Herrlichkeit, på denna insikt. Från denna stora teologiska estetik har många detaljer införlivats med det pågående teologiska arbetet, men själva ansatsen till verket, som är så väsentlig för dess helhet, har knappast alls recipierats. Detta är naturligtvis inte bara, och inte ens främst, ett problem för teologin, utan i första hand är det den pastorala omsorgen som blir lidande, då trons skönhet ska förmedlas till människorna. De rena argumenten landar ofta i tomma intet eftersom alltför många motsägelsefulla argument konkurrerar i vår värld. En tanke, som de medeltida teologerna en gång i tiden skapat ett slående uttryck för, ansätter direkt människan: förnuftet har en näsa som växer, det vill säga om man är klyftig nog kan man vända den i de mest olika riktningar. Allt låter så klokt, så övertygande – Vem ska vi tro på?



Att möta skönheten kan betyda att träffas av pilen, som sårar själen och på så sätt gör den klarsynt, så att den nu utifrån sin egen erfarenhet får en våg att väga argumenten på. Personligen kan jag inte glömma en Bachkonsert som Leonard Bernstein dirigerade i München. Jag satt bredvid den evangeliske biskopen Hanselmann. När den sista tonen av Thomaskyrkans kantors stora kantat klingat ut tittade vi spontant på varandra och sade lika spontant till varandra: ”Den som hört detta vet att tron är sann.” Det fanns en så oerhörd kraft från en närvarande verklighet som man kunde förnimma i denna musik, att det inte längre var av intellektuell slutledning utan av en uppskakande erfarenhet som man visste att detta inte kunde härstamma ur tomma intet. Detta verk hade bara kunnat framfödas av den kraft som kommer ur sanningen så som den verkat i kompositörens inspiration. Och står det inte på samma sätt klart när vi låter oss beröras av Rubljovs treenighetsikon? I ikonkonsten, men också i de stora västerländska konstverken från romantiken och gotiken, finns den erfarenhet som Kabasilas beskriver – som rör sig från det inre till det yttre och därmed blir möjlig att förmedla. Paul Evdokimov har betonat vilken inre väg som är förutsättningen för ikonen. Ikonen är inte någon enkel kopia av det som kan varseblivas med våra sinnen, utan den förutsätter vad han kallar ”seendets fasta”. Den inre varseblivningen måste befrias från de intryck som bara är sinnliga och genom bön och askes lära sig ett nytt och djupare seende än blott det yttre för att vinna inträde i verklighetens djup. Så förmår konstnären se vad sinnet som sådant inte ser, men som ändå visar sig i det sinnliga, glansen från Guds härlighet, ”för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus” (2 Kor 4:6).

Att betrakta en ikon, att överhuvudtaget betrakta ett verk ur den stora kristna bildkonsten, leder oss på en inre väg, en väg som transcenderar och för oss genom denna rening av seendet som är hjärtats rening, till en vision av skönheten eller åtminstone en stråle av den. På så sätt kommer vi i beröring med sanningens makt. Jag har ofta sagt att det dels är de helgon, dels den skönhet som tron skapat som är det mest adekvata försvaret för kristendomen, det vill säga det mest övertygande beviset på sanningshalten i tron mot allt negativt. För att tron ska kunna växa idag måste vi själva och de människor som vi möter komma i kontakt med helgonen och beröras av det sköna.



Men nu måste vi ta upp ytterligare en invändning. Påståendet att talet om skönheten skulle vara att fly in i det irrationella, till det rent esteticerande, har vi redan avvisat. Ty det är motsatsen som gäller: just på detta sätt befrias förnuftet, blir kvitt sin bedövning och blir vitalt. I dag väger en annan invändning betydligt tyngre. Budskapet om skönheten ifrågasätts som sådant på grund av lögnens makt, förförelsekonsten, våldet och det onda. Kan skönheten vara sann? Eller utmynnar inte talet om skönheten när allt kommer omkring bara i besvikelse? Är inte verkligheten kanske i grund och botten ond?

En sådan fruktan, att det skönas pil till syvende och sist inte leder oss fram till sanningen utan att lögnen, det motbjudande och gemena är den egentliga sanningen, har hängt över människan i alla tider. I vår samtid uttrycks det med formuleringar som: efter Auschwitz kan man inte längre skriva poesi, efter Auschwitz kan man inte längre tala om en god Gud, var fanns Gud vid Auschwitz krematorier? Nog för att historiens grymheter givit tillräckliga skäl för liknande invändningar före Auschwitz, men sådana betänkligheter visar ändå att ett skönhetsbegrepp som blott och bart är harmoniskt är ofullständigt. Det skulle inte göra rättvisa åt det allvar som ligger till grund för att ifrågasätta Gud, sanningen och skönheten. Apollon, som var Sokrates och Platons ”Gud” och som borgade för den fläckfria skönheten och klarheten och för det sant gudomliga, håller inte måttet. Därmed får vi lov att återvända till bibelns ”två trumpeter”, som vi utgick ifrån, till den paradox som det innebär att Kristus kan beskrivas både med orden ”Du är den skönaste bland alla människor” och ”Han hade inget ståtligt yttre, inget utseende som tilltalade oss.”

I Kristi lidande är den grekiska estetiken, som förtjänar all aktning för sin intuitiva beröring med det alltid outsägligt gudomliga, inte upphävd men här överskrids den. Erfarenheten av det sköna får ett nytt djup, det ikläds en ny realism. Den som är skönheten själv tillåter att man slår honom i ansiktet, att man spottar på honom, han låter sig krönas med törnen – svepningen från Turin kan på ett gripande sätt få oss att ana det. Men just i detta vanställda ansikte blir den sanna, den yttersta skönheten uppenbar: den skönhet som är ett med kärleken sträcker sig till det yttersta och bevisar därmed att den är starkare än lögnen och våldet.

Den som iakttagit denna skönhet vet att sanningen och inte lögnen är den sista instansen här i världen. Det är inte lögnen som är ”sann” utan just sanningen. Det är en ny listighet av lögnen att stå upp och säga: utöver mig finns till slut ingenting. Sluta upp med att söka sanningen ja, att överhuvudtaget älska den. Ett sådant resonemang för vilse. Bilden av den korsfäste befriar oss från den övermäktiga invändning som vi ofta hör i dag. Det förutsätter visserligen att vi låter oss såras tillsammans med honom och tror på den kärlek som kunde ta risken att lägga av all yttre skönhet just för att förkunna den sanning som är ett med skönheten.

Lögnen har också ett annat knep, nämligen den förljugna, den falska skönheten – en gräll skönhet som inte hänför människorna så att de drabbas, blir utom sig, bryter upp, utan i stället förskansar sig totalt i lögnen. Det är en skönhet som inte väcker någon längtan efter det osägbara, inte någon vilja att ge sig hän eller förlora sig själv utan snarare väcker begär, maktlystnad, girighet och njutning. Det är den typ av skönhetsupplevelse som syndafallsberättelsen i Genesis talar om: Eva såg att trädet var skönt, det var gott att äta av, och ”det var en fröjd för ögat och ett härligt träd”. Den skönhet som hon erfor väckte lusten hos henne att äga, den drog henne så att säga tillbaka in sig själv.

Vem känner inte igen bilderna – till exempel från reklamens värld – som är så raffinerat och oemotståndligt konstruerade just för att de ska förleda till impulser som tillfredsställer för ögonblicket, och inte för att vi ska bryta upp och söka en annan inriktning. Den kristna konsten befinner sig i dag (som den kanske alltid gjort) mellan två glödande böjelser. Den måste motstå frestelsen att dyrka allt det fasansfulla som säger att allt annat, all skönhet, är bedrägeri, bara det som framställer det grymma, det onda, är sanning och ger en sann och klar bild. Men den kristna konsten måste också stå emot den förljugna skönheten, som inskränker människorna i stället för att vidga dem och just därigenom är en lögn.

Vem kan inte erinra sig den ofta citerade sentensen från Dostojevskij: ”Skönheten ska befria oss”? Men man glömmer oftast att omnämna att Dostojevskij avser Kristus, när han talar om den förlösande skönheten. Det är honom som vi måste lära oss att se. När vi inte längre bara känner till honom genom ord, utan när vi träffats av den pil som avlossats från hans paradoxala skönhet, lär vi verkligen känna honom och detta inte längre bara som en erfarenhet i andra hand. Då har vi mött den skönhet som äger sanningen, den befriande sanningen. Ingenting kan försätta oss mer i kontakt med skönheten, Kristi egen skönhet, än det sköna i världen som skapats av tron och den strålglans i helgonens ansikte där hans egen strålglans lyser igenom och blir synlig.

dagens låt

Thirteen - Wilco

som jag kunde innan jag hört den för Håkan Hellström har gjort en svensk version som heter "13"

simulacra!

jag läser din blogg...

det visar sig att oväntat många här hemma har hittat fram till min blogg. jag stöter på folk hela tiden, som läst den. hoppas ingen av dessa tar illa upp nu. för jag blir ärligt talat lite nervös när jag vet det. inte för att jag avslöjar några djupa mörka hemligheter här. men när man VET att folk förutom ens närmaste vänskapskrets läser, så börjar man ju tänka lite extra. "hur tolkas detta" etc. m.m. men man kanske ska skita i det. "this is my truth, tell me yours" som det heter....

skriver

hej hej. ja, nu har det varit tyst från mig på länge. jag har ju bara dial-up hemma, så det blir mest att man kollar sin mejl. jag har väl även varit upptagen med annat. de senaste veckorna har varit ganska regelbundna. jag läser balthasar på morgonen och översätter texter till keryx, i carolina rediviva, på eftermiddagen.
nu har jag ännu inte skrivit något på min uppsats och tiden börjar ta slut. och nästa vecka är det europakonferens på LO och då kommer de definitivt vilja att jag står i boktältet... men men. 
jag läser zadie smiths "on beauty". den kan rekommenderas. om bara för att få insikt i den amerikanska universitetsvärlden. kanske lite bisarrt att jag sitter och läser litteratur som påminner mig om min vardag "over there". men det har varit kul. jag har tänkt mycket på att jag går mitt sista chicagoår till mötes. jag kommer sakna det. får försöka att inte få paniki mina försök att suga allt ur karamellen. man kan ju inte ta alla kurser man vill ta m.m. 
i söndags var jag på rysk-ortodox gudstjänst i stockholm. det var kul att kunna veta var man var i gudstjänsten på vilken melodi de sjöng. jag är tacksam för församlingen jag har kunnat gå till borta i staterna, holy transfiguration orthodox church. gick dit med David. en snubbe jag stött på punktvis sen jag var på katedralskolan någon gång under gymnasietiden. då var han self-professed gnostiker. sen några år senare hittade jag honom svingades ett rökelsekar i en ortodox kyrka. the lord works in mysterious ways. det känns ju lite konstigt att skriva dagboksliknande blogg nu när man är i sverige. men men... jag känner mer och mer hur jag behöver skapa rum i mitt liv för att uttrycka mig. för mycket intag. som fader folke sa härom veckan "du bara tar in och tar in, vad ska hända med dig..."

här rök de ihop (tack silverfisken)

journalistik av högsta klass.

165528903_7e56ef0801.jpg (JPEG Image, 440x318 pixels)

(testar ny blogg-webläsare)

landvetter

då var man hemma i sverige dårå. planet kunde inte landa i stockholm, radarproblem, så jag sitter på centralstationen i Göteborg och väntar på mitt tåg, suck... två tunga resväskor med massa böcker, ryggsäck med böcker, två (!) laptopar, svett och tårar. nu är benjamin redo för en stilla och inåtvänd sommar.