äntligen fredag. veckan har gått vansinnigt fort. man får ju massa gjort när ingen är här, men den här veckan har jag mest hängt. skönt. alla andra vilade under springbreak, jag vilade efter. Igår gick jag upp klockan kvart i fem och drog till chicago för att se soluppgången över lake michigan. det är ngt jag velat göra sen jag flyttade hit. kvällen innan träffade jag några kompisar som sa att de skulle dra så jag hakade. nu blev det ganska antiklimatiskt (jag googlade ordet för att se om det stämde. när man hoppar mellan språken ser "självklara" ord ibland konstiga ut). det var molnigt och kallt (anti-klimat-iskt, dåligt klimat...) vi promenerade till stranden genom ett zoo, insvepta i filtar. det var för tidigt för de exotiska djuren, men jag såg en kanin, en katt och en ekorre. det blev som sagt inte ngn vykortssoluppgång, men jag intalade mig själv att de flesta soluppgångar i "the windy city" ser säkert ut ungefär som denna, så varför ska jag klaga.
vi drog iaf till wrigleyville (wrigley stadium är chicago cubs hemmaarena) och åt frukost på en 24 timmars-diner. åt förfärlig egg benedict och drack minst 5-6 koppar kaffe..
där jag satt i dinern kunde jag se tunnelbaneperrongen (här i chicago är det bara delvis "tunnelbana" resten går på upphöjda rälsar över gatorna, därav namnet "the El" från "elevated"...) altså perrongen för "El:ens" blå linje. Precis där hade jag ett underligt möte för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det var fall-break och jag hade hängt nere i Chicago en heldag för mig själv. Jag hade varit på Art Institute of Chicago, sedan hängt i Wrigleyville, handlat på antikvariat, och till sist sett en basebollmatch på en pub. Nu stod jag dock på perrongen (den jag igår hade utanför mitt diner-fönster) på väg tillbaka till downtown chicago. När jag klev på tåget satte jag mig mitt emot en äldre svart man, som klev på samtidigt som mig. Han hade en gigantiskt svart plastpåse med en massa prylar. Han hade dreadlocks, såg ut att vara hemlös. Tåget började rulla och vi fick ögonkontakt. Han ser på mig och säger: "I used to be a baby, now I'm a man. I used to be a baby, now I'm a man. I grew up, I don't know why. I used to be a baby, now I'm a man. I don't know why. I used to be a baby, now I'm a man..." Detta fortsatte tills jag, minst sagt omskakad, klev av tåget ungefär 15 minuter senare. Jag försökte väl säga något först, men resten av tiden satt jag bara och såg på honom. Vad kunde jag göra? Vad var det för fråga som gick runt i hans huvud, när han såg på sig själv? Det kändes ungefär som att lyssna på Rydbergs tomte:

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Och så klev jag av tåget och såg honom försvinna bort mellan husen.